Etikett: Balans

Kategorier
Blogg för rehabilitering

Ett år går så fort

Idag fyller min son 1 år. Känns konstigt för tiden bara rusar förbi. Man får passa sig så att man inte bara flyter med. Då går dagarna om möjligt ÄNNU fortare. Det är intressant att se vad mitt lilla barn har lärt sig på ett år. Utvecklats från en grönsak till något väldigt levande. Själv var jag en grönsak för några år sedan. Man måste ju undra hur långt i min utveckling jag hade kommit om jag varit lika idog som min son.

Tänker jag SÅ känner jag mig genast lite lat. Det borde jag inte göra för jag har inte varit jättelat. Man kan tänka så här. Ett barn som åldras från 0 till 1 år har ju blivit ofantligt mycket äldre. Om man tar det i beräkning så har han inte lärt sig speciellt mycket. Att lära sig säga lite ljud och att kunna gå är väl inte så märkvärdigt om man dessutom inser att det faktiskt tagit HELA livet att lära sig. Att allting dessutom är nytt och spännande får man också väga in. Jag får ju träna på saker jag redan lärt mig en gång.

Personligen har jag det senaste året åldrats från 32 till 33 år. Jag har alltså i runda slängar blivit 3% äldre.  Jag skulle ju gissa på att jag blivit MINST 3% ”friskare”. Iallafall om man räknar in både kropp och psyke och själ.

Slutsats:

Jag har utvecklats tillräckligt det senaste året. Jag har åstadkommit vad som kunde förväntas av mig och vad många skulle tycka var rimligt. Min son däremot har inte lärt sig speciellt mycket…

Share This:

Kategorier
Blogg för rehabilitering

Livet rullar på

Återigen har jag kommit in i det gamla vanliga. Vanligt i den bemärkelsen att det är segt att vara förkyld. Visst var det jobbigt att vara förkyld när mitt liv innehöll en rullstol också men ”på den tiden” hade jag inte energi att bry mig om att näsan rann.

Kanske det var jobbigt att näsan rann på den tiden då jag blev torkad i stjärten av sjuksköterskor som var i min ålder men då hade jag också annat att tänka på…

Jag är lite osäker på hur jag kom in på det här. Mest av allt ville jag skriva en statusuppdatering i min rehabilitering. Jag övar på att spela gitarr en del och jag kan väl säga att jag suger. Jag övar på att spela piano och jag kan väl säga att jag suger. Övar på att skriva med penna och jag kan väl säg att, ja ni fattar.

Jag suger på en hel del men det gör inget. Det viktigaste av allt är att jag blir bättre och bättre. T.ex. kan jag numera halta fram som en skadad kamel när jag försöker springa. DET mina vänner är ett framsteg. Snart kommer det förhoppningsvis att fungera ytterligare lite, lite bättre. Jag sätter fortfarande i halsen när jag dricker men numera har jag lärt mig att inte dricka exempelvis glögg då det känns ungefär som att bli hundbiten i lungorna. Mina armar rycker fortfarande i vissa lägen… M.m.

Summa summarum: status är densamma fast ändå inte alls. Bättre.

Share This:

Kategorier
Blogg för rehabilitering

Nu, det är problem.

Jag har ett litet dilemma. Jag har ingen riktig plan med mitt liv. Alltid tidigare har jag haft diverse planer. När jag var riktigt liten skulle jag bli bagare. När jag var 15 skulle jag bli skateboardproffs. När jag var 18 var det musiker som gällde. Snowboard, musik, 3D-animatör, dataspelsutvecklare, mer musik, webdesigner, mer animation… Osv.

Alltid har jag haft något som lockat och hägrat långt där borta. En dag kom in olycka in i bilden och stökade till allting. Sedan dess har min plan med mig själv varit att ”bli bättre”. Nu skulle jag vilja påstå att ”jag är bättre” och då vill jag gärna ha något nytt att sträva efter. Missförstå mig inte nu, jag har en massa bra saker i livet men jag har inga direkta mål vad gäller mig själv. Klart att man alltid kan bli ”ännu bättre” men det får komma krypandes, sakta men säkert, vid sidan om.

Jaja, nu är jag då inne i en fas där jag måste komma på vad jag vill hålla på med. Det kan ofta bli ganska bra när jag väl hittat något jag brinner för men jag måste bara hitta något att brinna för. Får se vad det blir…

Share This:

Kategorier
Blogg för rehabilitering

6 månader av övning

Idag är det min sons halvårsdag. Ja, tiden går! Dagarna rullar på. Ibland kan jag fundera lite på ett barns utveckling jämfört med min egen. Det känns ibland som att han har lärt sig mer på 6 månader än vad jag lärt mig på 3 år. Det kanske inte stämmer och OM det stämmer så beror det nog mycket på att han över dygnet runt (när han inte äter eller sover). Just nu är det krypträning och jävlar vad han övar! Han kryper tills han är helt röd om knäna och till slut måste man tvinga honom att ta en paus när han blir arg, sur och ganska vansinnig över att det inte går så bra som han vill.

Om vi då tar detta med att jag gärna vill kunna springa så kan jag utan att ljuga säga att jag kanske övar 1/100 så mycket som han. Inte så konstigt att det tar lite tid för mig…

Share This:

Kategorier
Blogg för rehabilitering

Drömmar om löpning

Inatt drömde jag åter igen att jag sprang. Det var så verkligt. Jag var skadad och det var sjukt svårt. Det var också extremt tungt för vänsterbenet i synnerhet. Precis så det kan tänkas kännas när jag väl lyckas springa. Jag sprang på en gräsmatta med min kompis Niklas W. Att det var just han är märkligt då han är den person, efter mig själv, som jag sist skulle tänka mig vara ute och springa.

I alla fall tyckte jag det gick rätt bra och att tempot faktiskt var hyfsat. Jag försökte fråga Niklas om vi inte hade ett ganska bra fart. Jag frågade och frågade. Han teg och teg. Sa ingenting, hehe. Nu i efterhand tolkar jag det därför som att det kanske inte gick speciellt fort 😉

Det var precis så trevligt som jag tänker mig…

Att drömma är bra. Då kommer det nog att gå snart. Jag var tvungen att testa på gymmet i morse och det gick faktiskt ganska bra. Förmodligen ser jag ganska rolig ut när jag stapplar omkring i gympasalen. Eftersom jag mer än gärna bjuder på den synen så kan jag faktiskt, till skillnad från vissa andra, uppskatta att gymmet har glasdörrar och stora fönster ut mot torget. Jag vill ju att alla inne på gymmet, i receptionen och ute på gatan skall kunna se när jag stormar fram (öhh).

Share This:

Kategorier
Blogg för rehabilitering

Paus från gymmet har gett ny motivation

Har ju inte varit och tränat speciellt mycket på ett tag. Nu har jag kommit igång igen och förutom att jag tappat några kilo i kroppsvikt så känner jag mig mera taggad än tidigare. Vad jag vill säga är att det är bra att intensiteten minskar på träningen emellanåt. Att det blir en paus från allt tragglande. Rätt trist att göra samma övningar vecka efter vecka.

När jag är mera taggad så blir jag starkare, får bättre fokus och bättre balans. Då jag har lite ont om tid så försöker jag klämma in ett pass på gymmet på under 60 min, inkl. uppvärmning och stretching.

Apropå det där med viktnedgång så gjorde jag en snabb beräkning häromdagen. Jag utgick ifrån hur min lilla son gick UPP i vikt. Om jag skulle gå upp i samma takt som honom (procentuellt sett) så skulle jag lägga på mig ca. 15 kg på två veckor…

Share This:

Kategorier
Blogg för rehabilitering

Rehab på hög nivå

Här har det hänt grejer. Jag har blivit pappa! Förutom att det är kul o fint o vackert o spännande så är det väldigt utmanande. Om man då ser på saken ur ett hjärnskadat perspektiv så är det extremt bra. Mycket nytt och det mesta är ganska svårt och lurigt. Det är det antagligen för alla människor men sett ur min rehabiliteringsmässiga synvinkel, där jag hävdar att alla utmaningar och alla svåra saker är bra saker, är detta en mycket utvecklande och bra sak.

Antagligen kommer det här utveckla mig mycket mer en sjukgymnastiken gjort på ett bra tag. Det skall grejas, och bäras, matas, tröstas. Det skall bytas blöjor och träs på kläder. Det stoppar ju givetvis inte där men vi kan konstatera att det är många olika saker i det här som kommer få mig att kliva rejält framåt både fysiskt och psykiskt. Dessutom är det riktigt, riktigt coolt och helt fantastiskt!

Share This:

Kategorier
Blogg för rehabilitering

Vintrig rehab

Status då? Tja, det händer väl inte så mycket egentligen… Har inte orkat simma mycket alls under vintern. Gymmar i princip bara just nu. Tränar mycket ben. Styrka, snabbhet, balans och koordination. Det hade varit skönt att kunna sticka ut och jogga till våren. Eftersom all rehabilitering tar sådan tid så kan jag känna en viss tveksamhet till att ens själv tro på att det skall gå. Då jag vet att det är värdelöst att tänka negativt så försöker jag istället att inte tänka alls på huruvida det kommer att gå eller inte. Jag bar kör på helt enkelt. Förr eller senare går det.

I vilket fall som helst skall det bli skönt när man kan promenera på torrt underlag utan att riskera att halka på all is. Snö varvat med regn varvat med kyla varvat med mer snö varvat is varvat med tö varvat med kyla varvat med lite mera regn gör att det blir lite besvärligt.

Faktum är att jag bara har ramlat på isen en gång hittills i vinter. Detta beror nog på kombinationen av broddar, försiktighet samt att jag helt enkelt inte promenerat så mycket. Denna kombination är ganska tråkig.

Share This:

Kategorier
Blogg för rehabilitering

Föreläsning för studenter

Idag har jag varit med min gamla neuroläkare från Högsbo sjukhus på hans föreläsning för arbetsterapeut- och sjukgymnaststudenter. Blir alltid lite osäker innan på vad jag skall berätta. Jag brukar berätta om vad som hände mig, mina skador samt min rehabilitering m.m. Det brukar ordna sig bra. Jag pratar på och ibland kommer läkaren/läraren med frågor och ibland flikar någon elev in en fråga. Efteråt kan man ibland tänka på att jag borde berättat om det där eller det där…

Hur som helst brukar det vara uppskattat och jag kan själv tänka mig att det kan vara nyttigt att höra en berätta som varit med om hela rehabiliteringsprocessen och fått uppleva hela vårdkedjan etc. Dessutom tycker jag det är roligt.

Då minnet är lite påverkat i mitt fall skall jag ta med mig en utförligare fusklapp nästa gång (om det blir någon). Läkaren frågade exempelvis hur lång tid det tog för mig innan jag klev ur rullstolen? -Öhh, kanske 6 mån. Eller kortare? Jag vet inte riktigt. Hade ju så mycket problem med mitt vänstra ben och det dröjde ju några månader innan jag fick belasta det över huvud taget. Fick inte ens sätta ner det i marken. Nu kom jag på att det står här på sidan lite om hur lång tid saker tog…

Jag hoppas i alla fall att eleverna fick ut något av mitt besök idag.

Share This:

Kategorier
Blogg för rehabilitering

Personlig utveckling 2010

Om man tänker rehabmässigt så har det nog hänt mycket även om det är svårt att se nu. Senast igår låg jag exempelvis och tänkte på det här målet jag har att jag vill kunna springa. Målet kommer närmare men det är så ofantligt mycket arbete, och framför allt så tidskrävande, så nu bestämde jag mig för att bara träna på och inte tänka. Saker kommer nog efter hand ändå. Det är givetvis bra och viktigt att ha olika mål med sin rehabilitering men eftersom man omöjligt kan veta hur lång tid saker tar efter en sådan här skada så är det heller ingen idé att fundera och hoppas för mycket.

Jag sätter ju upp nya mål hela tiden. Återigen kan jag nämna det här som jag vet att jag sa för nästan 5 år sedan. ”Om jag bara kan lära mig gå så skiter jag i allt annat.” Så fort jag lärt mig gå så hade jag glömt att jag sa det. Tur är väl det!

Med detta menar jag bara att det är svårt att se alla de framsteg som görs under ”resan”. Kanske glömmer man ibland att uppskatta dem också? Nästa nyår skall vi se vad det blir för sammanfattning av året. Rehabbloggen kanske inte finns men min dagbok finns med all säkerhet.

Okej. Jag pratar bättre. Jag sjunger bättre. Jag spelar instrument bättre. Jag går bättre. Jag sover nog lite bättre. Motoriken i stort är kanske inte bättre. Jag simmar kanske inte så jättemycket bättre. Min ataxi är nog densamma. Blabla. Även om vissa saker kanske inte alls har blivit så mycket bättre så har jag i alla fall vant mig och således tänker jag inte på det i samma omfattning. Problemen man inte tänker på skulle jag inte vilja klassificera som problem. Slutsatsen är således att mycket har blivit bättre…

Jag vandrar alltså lyckligt ovetandes och oberörd genom vardagen. 😉

Share This: