Etikettarkiv: Koordination

10 år sedan mc-olyckan på Mölndalsvägen

Det har nu gått 10 år sedan den tragiska olyckan på Mölndalsvägen då två unga människor miste livet. Jämför man med de två som avled så klarade jag mig RUSKIGT bra. Det har visserligen varit sjukt jobbigt vid många tillfällen. Faktum är att det fortfarande kan vara sjukt jobbigt men inte så ofta. För det mesta så är livet riktigt bra.

Jag tänker på min vän Linus ganska ofta och undrar hur han har det nu? Han var galet livsglad och det känns för jävligt att han skulle dö! Den andra unge killen som avled kände jag inte men det är lika hemskt ändå.

Nu har det som sagt gått 10 år precis och det har hänt mycket under den tiden. Jag har lyckats ta mig igenom en resa som startade på -3 och jag befinner mig nu på +5. Jag vet inte vart det slutar och jag är tämligen osäker på var maxpoängen ligger men jag befinner mig nu på flera +. Vissa dagar känns det som +1 och vissa som +8.

Emc-olycka, mölndalsvägen vid Lisebergfter 10 år kan jag absolut inte spela trummor i bandet igen och jag kan definitivt inte springa. Jag sjunger heller inte och jag spelar gitarr dåligt. Jag kör inte bil med manuell växellåda och jag har ett ben som är för kort och gör lite ont. Min vänstra arm är motoriskt nedsatt och svag. Min syn är helt ok men jag har fått operera ögonen så nu ser jag bara lite dubbelt. Jag har blivit nedsövd och skuren i åtskilliga gånger av diverse anledningar.

Men, om man jämför med 10 år sedan så mår jag fantastiskt bra och jag är lyckligt lottad på flera sätt. Bara det att jag bor i Sverige har varit en vinstlott bland annat med tanke på sjukvården.

Jag har det bra. Nog om mig. Jag skulle vilja att alla som kände Linus eller Viktor ägnar dem några tankar. Eller, strunt samma om ni kände dem eller inte, tänk gärna på dem ändå. Deras familjer också. Dessutom är det allhelgona och Halloween.

Under allhelgonahelgen minns vi på ett särskilt sätt våra döda. Vi smyckar deras gravar med blommor och tänder ljus som lyser upp i mörkret mellan Alla helgons dag och Alla själars dag.

Denna låten tillägnar jag Linus.

Share This:

Föreläsning

Jag kan snart börja att titulera mig som föreläsare. Ikväll skall jag prata på björkbacken för en blandad skara. Eller tja, föreläsning är det väl inte utan prat. Inspirationsprat?

Var med min läkare för ett par veckor sedan och pratade inför studenter och jag har en större pratstund inplanerad efter sommaren. Prat, prat, prat. Bla, bla, bla.

Hör av er till mig om ni vill ha mig som talare/pratare. Jag kan anpassa mitt prat så det passar både brukare, personal, närstående, studenter, allmänt intresserade m.fl. (jag kan lova att det blir en hel del mer strukturerat än orden som skrivs här på bloggen).

Share This:

Livet som hjärnskadad

Livet som hjärnskadad tuffar på. Det hoppar och småspringer. Jag kan knappt hoppa och fortfarande inte småspringa men att säga att ”livet rullar på” är inte min melodi.

Jag rehabiliterar mig så gott det går men med 2 små barn så blir det varken jättemycket tid eller kraft kvar till att träna. Däremot så hävdar jag ju fortfarande att småbarn tvingar fram en annan typ av rehabilitering som man kanske inte tänker på. En bebis på höger arm och en nappflaska i vänster näve samtidigt som jag kryssar mellan diverse leksaker på golvet när jag VET att jag absolut inte får ramla…

Apropå ramla så nämnde min fru idag att det var längesedan jag ramlade. Om det beror på ökad balans, reaktionsförmåga eller att jag lärt mig att inte överskatta min fysiska kapacitet vet jag inte. Förmodligen är det en kombination av de tre.

Summa summarum: livet som hjärnskadad tuffar på.

Share This:

Livet blir inte alltid som man tänkt…

Kom ihåg! Allt i livet går inte att planera. Man kan ha ambitionen och viljan att göra det. Jag tycker självklart att det är bra att ha en plan. Men vissa saker kan man inte styra över. Exempelvis hade jag INTE med i planeringen att jag skulle bli påkörd men det blev jag…

Det kan handla om helt andra saker än otrevliga olyckor. Det kan var små saker eller extremt stora saker men det handlar nog i slutändan att bara acceptera det som hänt (eller inte hänt) och göra det bästa av situationen. Måhända blev det en ordentlig omruskning av tillvaron men det behöver inte bara vara dåligt. Kanske t.o.m. bra?

Jag tycker åtminstone man kan se det som intressant. Jag kan tycka att det som hände mig har varit intressant. Helt värdelöst och skitjobbigt MEN intressant och det är viktigt att komma ihåg att det blir bättre. Inte alltid men ofta. Numera har jag inte speciellt mycket smärta längre. Jag har gift mig och har en älskad son. Jag kan gå bättre. Jag kan simma 7 meter. Jag kan inte spela trummor eller sjunga. Jag ser dubbelt. Min vänstersida är fortfarande kass. M.m.

Listan kan göras lång men det jag återigen vill påpeka är att det är intressant. Jag är glad och livet flyter på. En del saker i livet är riktigt jobbiga men mycket i livet är bra. En viktig egenskap som människa är nog att faktiskt kunna få sina planer kraschade och sin tillvaro omruskad men ändå kunna promenera vidare längs stigen så att man kan nå dit men vill. Jag säger inte att jag är någon expert på detta eller att jag har gjort det speciellt bra men jag gör mitt bästa och det kanske är gott nog. Har man försökt tror jag man sover gott om natten.

Nu skolar jag in min son på dagis och jag är trött. Måste krypa till kojs. Gonatt!

Share This:

Jag jobbar på…

Har inte bloggat på länge men jag måste bara skriva att livet tragglar på. Tragglar? Hoppar och småspringer mera. Tja, det är allmänt bra. Jag kämpar på och tränar och cyklar och spelar och sjunger och diskar och lagar mat och sover och äter. Skall skriva lite mera snart men just nu har jag en liten sommarpaus i skrivandet. Allt flyter på men rehabiliteringskampen upphör aldrig. Kampen blir lättar och lättare men den tar nog inte slut på länge.

Fortsätt att kämpa alla ni därute och unna er samtidigt lite lugn och ro! Här är min fågel.

Fågel fenix av Niki

http://www.heidihaytattoo.com/#/niki/

Share This:

Genvägar i rehabiliteringen?

Har funderat länge nu på vilka genvägar man kan finna i rehabiliteringen efter en hjärnskada. Vad har jag kommit fram till? Det finns antagligen INGA genvägar till en snabbare rehabilitering. Hur tjatigt och frustrerande, jobbigt och smärtsamt det än kan vara så är det bara att ta en stor tugga av det halvsura äpplet. Jag tänker ibland att jag gärna vill kunna hålla i en espressokopp som vanligt folk. Tror jag mer eller mindre kan ge upp att försöka hålla i det lilla, lilla örat med min högerhand utan jag får helt enkelt börja dricka med vänster hand.

I detta fallet kan vi enkelt konstatera att det antagligen kommer att infatta smärta. Espresso dricks ofta varmt. Jag kan ju givetvis öva med vatten men det är fegt. Vill jag kunna dricka med vänster hand är det ju det jag får öva på.

Har bestämt mig (igen) för att börja använda vänster arm och hand mer. Skall försöka tänka på att jag inte FÅR använda höger hand. Det finns en rehabiliteringsmetod som går ut på att man mer eller mindre tejpar undan den duktiga handen så man tvingas använda ”fel”. Att sätta en grytvante på den bäst fungerande handen kan man också göra. Denna metoden infattar kanske mindre smärta men mer frustration. Faktum är att jag har haft för lite frustration i mitt liv den sista tiden så; nu kör vi!


Share This:

Ett år går så fort

Idag fyller min son 1 år. Känns konstigt för tiden bara rusar förbi. Man får passa sig så att man inte bara flyter med. Då går dagarna om möjligt ÄNNU fortare. Det är intressant att se vad mitt lilla barn har lärt sig på ett år. Utvecklats från en grönsak till något väldigt levande. Själv var jag en grönsak för några år sedan. Man måste ju undra hur långt i min utveckling jag hade kommit om jag varit lika idog som min son.

Tänker jag SÅ känner jag mig genast lite lat. Det borde jag inte göra för jag har inte varit jättelat. Man kan tänka så här. Ett barn som åldras från 0 till 1 år har ju blivit ofantligt mycket äldre. Om man tar det i beräkning så har han inte lärt sig speciellt mycket. Att lära sig säga lite ljud och att kunna gå är väl inte så märkvärdigt om man dessutom inser att det faktiskt tagit HELA livet att lära sig. Att allting dessutom är nytt och spännande får man också väga in. Jag får ju träna på saker jag redan lärt mig en gång.

Personligen har jag det senaste året åldrats från 32 till 33 år. Jag har alltså i runda slängar blivit 3% äldre.  Jag skulle ju gissa på att jag blivit MINST 3% ”friskare”. Iallafall om man räknar in både kropp och psyke och själ.

Slutsats:

Jag har utvecklats tillräckligt det senaste året. Jag har åstadkommit vad som kunde förväntas av mig och vad många skulle tycka var rimligt. Min son däremot har inte lärt sig speciellt mycket…

Share This:

Böj på foten!

Var på gymmet idag och gymmet jag tränar på har en stor sal med speglar runt väggarna. Där inne brukar jag öva på att springa. Idag blev det mest att försöka att observera vad som händer med mitt stackars vänsterben när det skall gå lite fortare.

Förutom att det rycker och beter sig allmänt ohyfsat kunde jag konstatera att jag knappt böjer på fotleden när jag går. Försökte att ”rulla” på foten och sparka ifrån med tårna. Skall försöka få in det i vardagen när jag går omkring. Känns som det behövs om det skall bli en mjuk, naturlig gång som även skall gå att öka i tempo.

Rull, rull!

Share This:

Livet rullar på

Återigen har jag kommit in i det gamla vanliga. Vanligt i den bemärkelsen att det är segt att vara förkyld. Visst var det jobbigt att vara förkyld när mitt liv innehöll en rullstol också men ”på den tiden” hade jag inte energi att bry mig om att näsan rann.

Kanske det var jobbigt att näsan rann på den tiden då jag blev torkad i stjärten av sjuksköterskor som var i min ålder men hade jag också annat att tänka på…

Jag är lite osäker på hur jag kom in på det här. Mest av allt ville jag skriva en statusuppdatering i min rehabilitering. Jag övar på att spela gitarr en del och jag kan väl säga att jag suger. Jag övar på att spela piano och jag kan väl säga att jag suger. Övar på att skriva med penna och jag kan väl säg att, ja ni fattar.

Jag suger på en hel del men det gör inget. Det viktigaste av allt är att jag blir bättre och bättre. T.ex. kan jag numera halta fram som en skadad kamel när jag försöker springa. DET mina vänner är ett framsteg. Snart kommer det förhoppningsvis att fungera ytterligare lite, lite bättre. Jag sätter fortfarande i halsen när jag dricker men numera har jag lärt mig att inte dricka exempelvis glögg då det känns ungefär som att bli hundbiten i lungorna. Mina armar rycker fortfarande i vissa lägen… M.m.

Summa summarum: status är densamma fast ändå inte alls. Bättre.

Share This:

Har väntat länge nog!

Nu har det gått ett bra tag och jag gissar att dagen är nära. Har väntat länge nog. För ca. 2 veckor sedan svingade jag i min fot i kökströskeln. Det gjorde riktigt ont. Har nu mätt tröskeln och den är exakt 6 mm hög. Skulle vilja påstå att man inte borde slå i sin fot i en såpass ohög tröskel…

Ett par dagar senare svingade jag med full kraft i samma fot i en fåtölj och exakt samma nagel fick ta smällen. Idag när jag drog på mig en strumpa fastnade nageln och lossnade nästan. Så nära så nära.

Kan ju tillägga att nageln just nu sitter på en tå som sitter på min vänstra fot, som sitter på mitt vänstra ben som sitter på min vänstra kroppshalva, som (om jag inte misstar mig) styrs av min högra hjärnhalva. Hur som helst så vet ni som läst lite här på min hemsida att jag har lite problem att styra min kropp och i synnerhet min vänstra kropp. Jag kan nu tillägga att jag även har svårt att styra mina vänstra tånaglar.

Jösses vad snurrigt det blev. Kanske.

Här är i alla fall min teori om NÄR nageln äntligen lossnar från min vänstra kroppshalva.

Skapa en egen nedräknare gratis - Countdown.se

Share This: