Etikettarkiv: Koordination

6 månader av övning

Idag är det min sons halvårsdag. Ja, tiden går! Dagarna rullar på. Ibland kan jag fundera lite på ett barns utveckling jämfört med min egen. Det känns ibland som att han har lärt sig mer på 6 månader än vad jag lärt mig på 3 år. Det kanske inte stämmer och OM det stämmer så beror det nog mycket på att han över dygnet runt (när han inte äter eller sover). Just nu är det krypträning och jävlar vad han övar! Han kryper tills han är helt röd om knäna och till slut måste man tvinga honom att ta en paus när han blir arg, sur och ganska vansinnig över att det inte går så bra som han vill.

Om vi då tar detta med att jag gärna vill kunna springa så kan jag utan att ljuga säga att jag kanske övar 1/100 så mycket som han. Inte så konstigt att det tar lite tid för mig…

Share This:

Förträfflig rehabilitering

Just nu är jag inte så mycket på gymmet. Simmar gör jag verkligen inte. Däremot promenerar jag väldigt mycket. Tar hand om våran bebis gör jag också. Det är ganska svårt minsann. Det är svårt och lärorikt.

Återigen så får jag hävda att ur ett rehabiliteringsmässigt perspektiv så är omhändertagandet av ett litet barn bland det bästa jag kan ägna mig åt. Det som är fint med det hela är också att jag får massa rehabilitering utan att ens tänka på det. Jag har även fått mycket vatten på min kvarn angående det jag skrivit om att allt man gör som är svårt sannerligen också är bra. Detta ÄR svårt och det ÄR bra. Då menar jag givetvis inte att det bara är bra med tanke på rehabiliteringen av min kropp och mitt psyke. Det är bra på en massa olika sätt!

Share This:

Drömmar om löpning

Inatt drömde jag åter igen att jag sprang. Det var så verkligt. Jag var skadad och det var sjukt svårt. Det var också extremt tungt för vänsterbenet i synnerhet. Precis så det kan tänkas kännas när jag väl lyckas springa. Jag sprang på en gräsmatta med min kompis Niklas W. Att det var just han är märkligt då han är den person, efter mig själv, som jag sist skulle tänka mig vara ute och springa.

I alla fall tyckte jag det gick rätt bra och att tempot faktiskt var hyfsat. Jag försökte fråga Niklas om vi inte hade ett ganska bra fart. Jag frågade och frågade. Han teg och teg. Sa ingenting, hehe. Nu i efterhand tolkar jag det därför som att det kanske inte gick speciellt fort 😉

Det var precis så trevligt som jag tänker mig…

Att drömma är bra. Då kommer det nog att gå snart. Jag var tvungen att testa på gymmet i morse och det gick faktiskt ganska bra. Förmodligen ser jag ganska rolig ut när jag stapplar omkring i gympasalen. Eftersom jag mer än gärna bjuder på den synen så kan jag faktiskt, till skillnad från vissa andra, uppskatta att gymmet har glasdörrar och stora fönster ut mot torget. Jag vill ju att alla inne på gymmet, i receptionen och ute på gatan skall kunna se när jag stormar fram (öhh).

Share This:

Dubbelseende / diplopi

Det är lite svårt att hinna med någonting just nu förutom barn. Eftersom denna blogg handlar om hjärnskador och inte om barn kan jag skriva lite om ett av de problem som stör mig mycket just nu. Det går inte att ”ignorera” och det är väldigt svårt att inte ständigt bli påmind om det. Dubbelseendet har man både tid och energi till observera trots bebis! Låt mig försöka förklara. Så här är det för mig, lite förenklat…

Så här ser jag när jag tittar uppåt.

Så här ser jag när jag tittar nedåt.

Varje öga är bra för sig men det fungerar inte när jag ser med båda. Jag har ju ett prisma i mina glasögon. Eftersom dubbelseendet skiljer sig en hel del beroende på hur jag håller mitt huvud så fungerar den styrkan jag har på prismat optimalt när jag tittar rakt fram och inte vinklar huvudet. Sedan är det andra faktorer som också spelar roll såsom trötthet m.m.

Framför allt så märker jag av detta när jag försöker läsa. Har alltid tyckt om att läsa men tyvärr är det ofta helt kört numera. Jag kan ha en lapp för ena ögat men det är också lite svårt ock konstigt. Hoppas att min hjärna skall lyckas korrigera det här också så småningom. Det har ändå gått över 5 år nu så man kanske bara skall lära sig leva med det…

Share This:

Rehab på hög nivå

Här har det hänt grejer. Jag har blivit pappa! Förutom att det är kul o fint o vackert o spännande så är det väldigt utmanande. Om man då ser på saken ur ett hjärnskadat perspektiv så är det extremt bra. Mycket nytt och det mesta är ganska svårt och lurigt. Det är det antagligen för alla människor men sett ur min rehabiliteringsmässiga synvinkel, där jag hävdar att alla utmaningar och alla svåra saker är bra saker, är detta en mycket utvecklande och bra sak.

Antagligen kommer det här utveckla mig mycket mer en sjukgymnastiken gjort på ett bra tag. Det skall grejas, och bäras, matas, tröstas. Det skall bytas blöjor och träs på kläder. Det stoppar ju givetvis inte där men vi kan konstatera att det är många olika saker i det här som kommer få mig att kliva rejält framåt både fysiskt och psykiskt. Dessutom är det riktigt, riktigt coolt och helt fantastiskt!

Share This:

Vintrig rehab

Status då? Tja, det händer väl inte så mycket egentligen… Har inte orkat simma mycket alls under vintern. Gymmar i princip bara just nu. Tränar mycket ben. Styrka, snabbhet, balans och koordination. Det hade varit skönt att kunna sticka ut och jogga till våren. Eftersom all rehabilitering tar sådan tid så kan jag känna en viss tveksamhet till att ens själv tro på att det skall gå. Då jag vet att det är värdelöst att tänka negativt så försöker jag istället att inte tänka alls på huruvida det kommer att gå eller inte. Jag bar kör på helt enkelt. Förr eller senare går det.

I vilket fall som helst skall det bli skönt när man kan promenera på torrt underlag utan att riskera att halka på all is. Snö varvat med regn varvat med kyla varvat med mer snö varvat is varvat med tö varvat med kyla varvat med lite mera regn gör att det blir lite besvärligt.

Faktum är att jag bara har ramlat på isen en gång hittills i vinter. Detta beror nog på kombinationen av broddar, försiktighet samt att jag helt enkelt inte promenerat så mycket. Denna kombination är ganska tråkig.

Share This:

Personlig utveckling 2010

Om man tänker rehabmässigt så har det nog hänt mycket även om det är svårt att se nu. Senast igår låg jag exempelvis och tänkte på det här målet jag har att jag vill kunna springa. Målet kommer närmare men det är så ofantligt mycket arbete, och framför allt så tidskrävande, så nu bestämde jag mig för att bara träna på och inte tänka. Saker kommer nog efter hand ändå. Det är givetvis bra och viktigt att ha olika mål med sin rehabilitering men eftersom man omöjligt kan veta hur lång tid saker tar efter en sådan här skada så är det heller ingen idé att fundera och hoppas för mycket.

Jag sätter ju upp nya mål hela tiden. Återigen kan jag nämna det här som jag vet att jag sa för nästan 5 år sedan. ”Om jag bara kan lära mig gå så skiter jag i allt annat.” Så fort jag lärt mig gå så hade jag glömt att jag sa det. Tur är väl det!

Med detta menar jag bara att det är svårt att se alla de framsteg som görs under ”resan”. Kanske glömmer man ibland att uppskatta dem också? Nästa nyår skall vi se vad det blir för sammanfattning av året. Rehabbloggen kanske inte finns men min dagbok finns med all säkerhet.

Okej. Jag pratar bättre. Jag sjunger bättre. Jag spelar instrument bättre. Jag går bättre. Jag sover nog lite bättre. Motoriken i stort är kanske inte bättre. Jag simmar kanske inte så jättemycket bättre. Min ataxi är nog densamma. Blabla. Även om vissa saker kanske inte alls har blivit så mycket bättre så har jag i alla fall vant mig och således tänker jag inte på det i samma omfattning. Problemen man inte tänker på skulle jag inte vilja klassificera som problem. Slutsatsen är således att mycket har blivit bättre…

Jag vandrar alltså lyckligt ovetandes och oberörd genom vardagen. 😉

Share This:

Paus från sjukgymnastiken

Idag har jag just avslutat ännu en period hos sjukgymnasten. Jag går i etapper. Nu har jag gått 10-12 ggr och tränat samt fått en hel del nya övningar som jag kan jobba med själv. Bara jag vet vad jag skall öva på så kan jag mycket väl göra det själv, på gymmet eller liknande. Vi pratade om att jag skall gå ytterligare en period, kanske med början i Mars 2011, och då börjar vi hela sessionen med att göra ett balanstest, och kolla snabbhet m.m. för att se aktuell status. Vi har ett återkommande test som vi kör för att se om det blir någon förbättring. Tror att balanstestet vi kör är Berghs balanstest. Hur som helst så kan jag säga att hittills så blir allting hela tiden lite bättre. Ganska små förbättringar men det går stadigt framåt. Helst skall man nog inte tänka på hur mycket tid och energi som ligger bakom varje liten förbättring. Bara att köra på!

Share This:

Hjärnskadad ninja?

Idag har jag varit hos sjukgymnasten. Han hade lite nya idéer på hur vi skall träna. Här har vi mycket motorik, koordination och snabbhet. Jag blev väldigt trött i axlar och armar dessutom var det svårt. Det ser lätt ut men det var inte lätt alls. Idag var det ovanligt mycket folk inne i sjukgymnastiksalen och man vill ju inte gärna vara i vägen fööör mycket…

http://youtu.be/82jDKPdyrVo

Share This: