Om man tänker rehabmässigt så har det nog hänt mycket även om det är svårt att se nu. Senast igår låg jag exempelvis och tänkte på det här målet jag har att jag vill kunna springa. Målet kommer närmare men det är så ofantligt mycket arbete, och framför allt så tidskrävande, så nu bestämde jag mig för att bara träna på och inte tänka. Saker kommer nog efter hand ändå. Det är givetvis bra och viktigt att ha olika mål med sin rehabilitering men eftersom man omöjligt kan veta hur lång tid saker tar efter en sådan här skada så är det heller ingen idé att fundera och hoppas för mycket.
Jag sätter ju upp nya mål hela tiden. Återigen kan jag nämna det här som jag vet att jag sa för nästan 5 år sedan. ”Om jag bara kan lära mig gå så skiter jag i allt annat.” Så fort jag lärt mig gå så hade jag glömt att jag sa det. Tur är väl det!
Med detta menar jag bara att det är svårt att se alla de framsteg som görs under ”resan”. Kanske glömmer man ibland att uppskatta dem också? Nästa nyår skall vi se vad det blir för sammanfattning av året. Rehabbloggen kanske inte finns men min dagbok finns med all säkerhet.
Okej. Jag pratar bättre. Jag sjunger bättre. Jag spelar instrument bättre. Jag går bättre. Jag sover nog lite bättre. Motoriken i stort är kanske inte bättre. Jag simmar kanske inte så jättemycket bättre. Min ataxi är nog densamma. Blabla. Även om vissa saker kanske inte alls har blivit så mycket bättre så har jag i alla fall vant mig och således tänker jag inte på det i samma omfattning. Problemen man inte tänker på skulle jag inte vilja klassificera som problem. Slutsatsen är således att mycket har blivit bättre…
Jag vandrar alltså lyckligt ovetandes och oberörd genom vardagen. 😉
