Etikettarkiv: Sjukvård

10 år sedan mc-olyckan på Mölndalsvägen

Det har nu gått 10 år sedan den tragiska olyckan på Mölndalsvägen då två unga människor miste livet. Jämför man med de två som avled så klarade jag mig RUSKIGT bra. Det har visserligen varit sjukt jobbigt vid många tillfällen. Faktum är att det fortfarande kan vara sjukt jobbigt men inte så ofta. För det mesta så är livet riktigt bra.

Jag tänker på min vän Linus ganska ofta och undrar hur han har det nu? Han var galet livsglad och det känns för jävligt att han skulle dö! Den andra unge killen som avled kände jag inte men det är lika hemskt ändå.

Nu har det som sagt gått 10 år precis och det har hänt mycket under den tiden. Jag har lyckats ta mig igenom en resa som startade på -3 och jag befinner mig nu på +5. Jag vet inte vart det slutar och jag är tämligen osäker på var maxpoängen ligger men jag befinner mig nu på flera +. Vissa dagar känns det som +1 och vissa som +8.

Emc-olycka, mölndalsvägen vid Lisebergfter 10 år kan jag absolut inte spela trummor i bandet igen och jag kan definitivt inte springa. Jag sjunger heller inte och jag spelar gitarr dåligt. Jag kör inte bil med manuell växellåda och jag har ett ben som är för kort och gör lite ont. Min vänstra arm är motoriskt nedsatt och svag. Min syn är helt ok men jag har fått operera ögonen så nu ser jag bara lite dubbelt. Jag har blivit nedsövd och skuren i åtskilliga gånger av diverse anledningar.

Men, om man jämför med 10 år sedan så mår jag fantastiskt bra och jag är lyckligt lottad på flera sätt. Bara det att jag bor i Sverige har varit en vinstlott bland annat med tanke på sjukvården.

Jag har det bra. Nog om mig. Jag skulle vilja att alla som kände Linus eller Viktor ägnar dem några tankar. Eller, strunt samma om ni kände dem eller inte, tänk gärna på dem ändå. Deras familjer också. Dessutom är det allhelgona och Halloween.

Under allhelgonahelgen minns vi på ett särskilt sätt våra döda. Vi smyckar deras gravar med blommor och tänder ljus som lyser upp i mörkret mellan Alla helgons dag och Alla själars dag.

Denna låten tillägnar jag Linus.

Share This:

Njurstenar och njurbäckeninflammation

Ligger här på avdelning 17 på Sahlgrenska. Igen. Först låg jag inne och det har jag skrivit om här. Var sedan hemma en vecka varpå jag fick läggas in igen för en njurbäckeninflammation. Efter det besöket åkte jag hem för att avsluta min antibiotikakur och sedan var planen att jag skulle röntga och eventuellt krossa fler stenar. Jag var hemma och kunde jobba lite men jag var trött och hade svag-svag feber hela tiden. I söndags kväll åt jag min sista antibiotika och tänkte att äntligen var jag ok.

I måndags blev jag sämre och på kvällen åkte jag till vårdcentralakuten för att se om det var njurproblem eller att han kunde avfärda det som en vanlig förkylning. Jag var extremt osugen på att sitta en fjärde vända på akuten om det inte behövdes. Den läkaren var i mina ögon ett skämt och det besöket gav mig inte ett enda svar. Han var osäker och besöket avslutades med att jag fick ytterligare ett par antibiotikatabletter och rådet att åka hem och se om det skulle bli bättre. Läkaren avslutade besöket med att fråga mig: ”Känns detta ok eller vad tycker du?”.

Jaha, kunde lika gärna frågat Google och sparat några timmar…

När jag kom hem hade jag 39,3 graders feber så då var det bara att packa väskan (man måste ha med sig typ telefonladdare, tandborste, kalsonger, t-shirts och visakortet) och dra till akuten igen. Nu var jag ganska dålig och fördelen med det är att det kan skynda på processen (relativt, allt är relativt). Upp till röntgen mitt i natten och då är det bara jouröppet så det är ingen annan patient där. Svaret på röntgen resulterade i ett samtal till bak-jouren så den kirurgen fick komma in 03.00 och släppa in en kateter i min njure. Ett ganska enkelt ingrepp som klaras av med lokalbedövning. Det var inte jätteskönt men helt ok. Tog lite tid bara…

MEN, mina indicier var delvis rätt. Jag hade ett problem som inte alls hade med njurarna att göra. Jag hade nämligen dragit på mig en lunginflammation också. Lika bra. Så nu äter jag en antibiotikakur för njuren och en för lunginflammationen.

Nu ligger jag här och det är fredag. Jag skall få åka hem med en slang ut ur njuren. Innan jag får åka måste jag bara prata med läkaren om vi inte skall utreda varför jag fortfarande har så satans ont? Det är ju helgdag och då tar allt (ännu längre) tid.

Njurstenar är en typisk onödig sak. Jätteonödig. Njurbäckeninflammation är en typisk onödig sak. Jätteonödig. Ibland tänker jag att jag borde ha fått min beskärda del av sjukhusbesök och piller och operationer och illamående och smärta mm. men uppenbarligen så är det inte så. Ännu.

Summa: 4 långa vändor på akuten samt 3+5+4 dagar inlagd på Sahlgrenska.

Share This:

Njursten och hjärnskador

Jag kom hem från sjukhuset igår. För en 10 dagar sedan fick jag åka in till akuten. Jag cyklade först från jobbet till Mölndals akut. Där konstaterade dom att jag måste till Sahlgrenska. Medan jag satt i väntrummet och väntade på sjuktransport placerade jag en rejäl spya på golvet. Cykelresan till akuten var för övrigt bland de dummare sakerna jag gett mig in på. Väl på Sahlgrenska gick det ganska fort efter att jag legat en stund i fosterställning på stengolvet. Läkaren klämde på mina kulor, kände i min rumpa och knackade på revbenen och sedan sa han att jag hade njursten.

Ja, ja, ja just det. Det har jag ju haft förut och det kändes ungefär såhär. Fick ett par sprutor med voltaren och sen blev jag hemskickad. – Du kommer nog kissa ut den. Efter en vecka efter att ha tagit maxdos med Diklofenak fick jag åka in till akten igen. Dom röntgade och hittade en sten på 10x12x7 mm. – Den måste vi spränga, du får läggas in på urologen, avd. 30.

Så blev jag inlagd på sjukhus igen. Svor lite åt mig själv när jag vet att jag är riktigt usel på att dricka vatten. Jag är duktig på att dricka kaffe men den drycken innebär ju bara att man skall dricka MER vatten. Sist jag fick njursten lovade jag mig själv att dricka mer. Nu när jag återigen skaffat mig en njursten så lovar jag mig själv att dricka mer. Vatten alltså. Det går nog inte med säkerhet att säga varför man får njursten men att dricka mycket vatten har helt klart ingen negativ effekt.

En natt var jag på akuten och två nätter på avdelningen. Kalla mig udda men jag längtar emellanåt tillbaka till sjukhusen. Att vara på akuten är HELT vidrigt men när man väl kommer till en avdelning är det oftast mycket bra. Man får en säng och alla är så trevliga. En klocka kan man ringa på och är du hungrig eller törstig ordnas det mat och dryck. Har du ont kan du få hjälp. Det mesta är bra förutom att det kan vara långtråkigt och att smärtorna kan vara horribla. Såklart saknar jag ju barnen.

Börjar bli löjligt nu med mina sjukhusbesök. Jag är ganska erfaren nu. Just njursten kan man väl inte koppla samman med hjärnskadan men jag tänker faktiskt att jag kan göra det ändå.

  1. Ataxin i min arm gör att jag drar mig lite för att dricka.
  2. Min svaljproblematik har gjort (fortfarande ibland) att jag lätt sätter i halsen.
  3. Minnet är ju också påverkat så att jag exempelvis glömmer att dricka.

Jaja, nu är stenen sprängd och utkissad så vi får väl se vad som får mig till sjukhuset nästa gång:-)

Share This:

Föreläsning

Jag kan snart börja att titulera mig som föreläsare. Ikväll skall jag prata på björkbacken för en blandad skara. Eller tja, föreläsning är det väl inte utan prat. Inspirationsprat?

Var med min läkare för ett par veckor sedan och pratade inför studenter och jag har en större pratstund inplanerad efter sommaren. Prat, prat, prat. Bla, bla, bla.

Hör av er till mig om ni vill ha mig som talare/pratare. Jag kan anpassa mitt prat så det passar både brukare, personal, närstående, studenter, allmänt intresserade m.fl. (jag kan lova att det blir en hel del mer strukturerat än orden som skrivs här på bloggen).

Share This:

Dubbelseende, operation – del 2

Hur gick det då med min operation mot dubbelseendet? Det har gått bra och jag måste berätta en viktig sak. En sak som kanske kan hjälpa andra som inte lyckats rätta till sitt dubbelseende, diplopi, vare sig med hjälp av prismor eller med operation.

Låt mig visa mitt dubbelseende

diplopi Så här dubbelt såg jag innan operation.

Ortoptisten upptäckte:

dubbelsyn-2-1Min ortoptist, Sara Flodin på Mölndals sjukhus konstaterade att jag hade följande bekymmer. Förutom dubbelseendet hade jag ca. 15 graders vridning på ögonen. Detta kallas cyclotorsion.

Hon föreslog en operation

De har sett att det ofta kan hjälpa att korrigera bilderna så att det blir rakt för att hjärnan skall lyckas få ihop bilderna igen. Alltså, inte bry sig om att flytta bilderna vare sig i höjdled eller sidled. Jag var väldigt skeptiskt till att det skulle funka men jag blev övertalad.

Minskade vridningen avsevärt

dubbelsyn-3Jag var och mätte resultatet och läkaren hade minskat vridningen från 15 grader till ungefär 4 grader.

Resultat

dubbelsyn-4Det funkar. Hjärnan får numera ihop sakerna.

Nya rön?

Läkaren berättade för mig att det fortfarande är ganska okänt bland läkare och ortoptister att det går att rätta till dubbelseende på detta sätt. De försöker att sprida kunskapen för att på så sätt kunna hitta fler som kan bli av med sin dubbelsyn. Det gäller ju naturligtvis inte alla men det finns kanske någon som kan bli hjälpt av denna informationen.

Det är inte perfekt för mig ännu. Jag ser fortfarande lite dubbelt på kvällarna och när jag är trött. Då orkar helt enkelt inte hjärnan hålla ihop bilderna men det är redan MYCKET bättre och det är inte speciellt många veckor sedan min operation och jag tänker att det nog kommer bli hur bra som helst,

Hoppas detta kan hjälpa någon! Läkaren som opererade mig heter Per Karlsson och ortoptisten som uppmärksammade problemet heter Sara Flodin. Bägge jobbar på Mölndals sjukhus. Tack Per och Sara!

Share This:

Operation mot dubbelseende

Nu har det gått två veckor sedan min operation mot dubbelseende. Skelningsoperation. Ögat är bara lite rött nu och nästan lika stort som det andra. Det är lite för tidigt att säga exakt hur bra det kommer att bli med mitt dubbelseende men det är i princip bra! Jag ser lite dubbelt men det är riktigt bra om man jämför med innan. Då använder jag vanliga glasögon utan någon prisma inslipad.

Träffade läkaren i måndags och han var riktigt nöjd. ”Vad glad jag blir!” sa han. Tur jag träffade honom så att han kunde operera mig och få bort mitt asjobbiga dubbelseende!

Share This:

Ner i narkosen. Igen.

Imorgon skall jag återigen få sjunka ner i djup sömn. Denna gång är det ögonläkaren som skall skära i mig. Han skall försöka få bukt med mitt förbannade dubbelseende. Jag har skämtat om det en del genom åren men jag börjar bli ganska trött på det. Exempelvis har jag saknat att läsa en bok.

Risken är ju att jag kommer sakna mitt dubbelseende om det försvinner men det är en risk jag är villig att ta.

Håll tummarna för mig imorgon. Mina vänner kommer kanske plötsligt att minska markant i antal men de 50% som blir kvar kommer att ge ett stabilare intryck.

Share This:

Oops, I did it again.

På jobbet idag så kände jag (tydligen) att det var dags att ramla lite. Gick lugnt och fint med min lunchtallrik när jag snubblade.

•    Svosch! Fort som … gick det. I stundens hetta tänkte jag att jag tar emot mig med huvudet.
•    Pang! Huvudet kunde inte dämpa fallet fullt ut.
•    Wham! Jag tar emot mig med armen emot porslinstallriken.
•    Aj! Det funkade inte alls…

När vi väntar på ambulansen kommer polisen. De dyker tydligen alltid upp när det är en olycka på arbetsplatsen. Polisen konstaterade att det var en olycka och de sa inte rakt ut att jag skulle sluta ramla men jag såg hur de tänkte. Ambulansen tog med mig till sjukhuset, de skulle ändå åt det hållet 🙂

dags att ramlaLäkaren konstaterade att huvudet var okej. Okej i den bemärkelsen att jag inte var mycket mer trasig än innan… Kanske lite buckligare men okej. Efter att hon sytt ihop min arm kunde jag promenera ut till pressbyrån och köpa en macka och en dubbel espresso (jag fick ju ingen lunch).

 

Med denna lilla historia vill jag bara tala om att vardagsspänningen som hjärnskadad fortgår. Så länge mina reflexer uteblir kommer såna här uppfriskande äventyr att uppstå! Jippie(?)

Share This:

Nu gör det ont…

I onsdags förra veckan när min son skulle vila i sin vagn somnade jag samtidigt på golvet. När jag vaknade efter 20 min och tog mig upp till stående position tyckte tydligen mitt vänstra ben att 20 min var för kort sömn. Det sov alltså vidare. Att det sov märkte jag först när jag började gå framåt. Ner mot det hårda golvet for jag.

Min fru, som låg och läste i ett annat rum, hörde bara ett PANG och ett stön. Möjligtvis hördes några väl utvalda svordomar också. Det jag kände, och minns mest, var det där panget när mitt huvud försökte bromsa fallet genom att ta emot sig i betonggolvet. Min hjärnskada sätter ju tydligen käppar i hjulet för alla normala reflexer och vägrar att försöka fånga fallet med en arm eller något annat lämpligt. Neej, huvudet skall fånga kroppen. Bra!

Huvudet klarade sig dock hyfsat men dagen efter kände jag smärta i ena axeln. Hur axeln är inblandad i fallet kan jag inte svara på. Nu har det gått nästan en vecka och jag har bitit ihop så gott det går. Imorgon skall jag till vårdcentralen och kolla upp vad det kan vara. Förmodligen är det inget man kan göra men dom tyckte jag skulle komma in. Det gör otrevligt jätteont och min drake jag har på axeln har fått en gul ansiktsfärg.

Att ramla är alltid lika kul. Tack hjärnskadan för att du låter mig ha så kul.

Share This:

Jag lever

Jag lever i allra högsta grad. Jag har bara haft lite taskig motivation att uppdatera bloggen. Blir lite trött av regnet och mörkret. Längtar till våren. I måndags var jag med min neuroläkare och pratade för arbetsterapi- och sjukgymnast-studenter. Tror att det kan vara nyttigt för studenterna att få träffa och höra en hjärnskadad berätta om rehabiliteringsresan som man vanligtvis får vara med om efter en sådan här typ av hjärnskada…

Kolla vilken fin bild!


Share This: