Etikettarkiv: Sjukvård

Livet rullar på

Återigen har jag kommit in i det gamla vanliga. Vanligt i den bemärkelsen att det är segt att vara förkyld. Visst var det jobbigt att vara förkyld när mitt liv innehöll en rullstol också men ”på den tiden” hade jag inte energi att bry mig om att näsan rann.

Kanske det var jobbigt att näsan rann på den tiden då jag blev torkad i stjärten av sjuksköterskor som var i min ålder men hade jag också annat att tänka på…

Jag är lite osäker på hur jag kom in på det här. Mest av allt ville jag skriva en statusuppdatering i min rehabilitering. Jag övar på att spela gitarr en del och jag kan väl säga att jag suger. Jag övar på att spela piano och jag kan väl säga att jag suger. Övar på att skriva med penna och jag kan väl säg att, ja ni fattar.

Jag suger på en hel del men det gör inget. Det viktigaste av allt är att jag blir bättre och bättre. T.ex. kan jag numera halta fram som en skadad kamel när jag försöker springa. DET mina vänner är ett framsteg. Snart kommer det förhoppningsvis att fungera ytterligare lite, lite bättre. Jag sätter fortfarande i halsen när jag dricker men numera har jag lärt mig att inte dricka exempelvis glögg då det känns ungefär som att bli hundbiten i lungorna. Mina armar rycker fortfarande i vissa lägen… M.m.

Summa summarum: status är densamma fast ändå inte alls. Bättre.

Share This:

Nu, det är problem.

Jag har ett litet dilemma. Jag har ingen riktig plan med mitt liv. Alltid tidigare har jag haft diverse planer. När jag var riktigt liten skulle jag bli bagare. När jag var 15 skulle jag bli skateboardproffs. När jag var 18 var det musiker som gällde. Snowboard, musik, 3D-animatör, dataspelsutvecklare, mer musik, webdesigner, mer animation… Osv.

Alltid har jag haft något som lockat och hägrat långt där borta. En dag kom in olycka in i bilden och stökade till allting. Sedan dess har min plan med mig själv varit att ”bli bättre”. Nu skulle jag vilja påstå att ”jag är bättre” och då vill jag gärna ha något nytt att sträva efter. Missförstå mig inte nu, jag har en massa bra saker i livet men jag har inga direkta mål vad gäller mig själv. Klart att man alltid kan bli ”ännu bättre” men det får komma krypandes, sakta men säkert, vid sidan om.

Jaja, nu är jag då inne i en fas där jag måste komma på vad jag vill hålla på med. Det kan ofta bli ganska bra när jag väl hittat något jag brinner för men jag måste bara hitta något att brinna för. Får se vad det blir…

Share This:

Har väntat länge nog!

Nu har det gått ett bra tag och jag gissar att dagen är nära. Har väntat länge nog. För ca. 2 veckor sedan svingade jag i min fot i kökströskeln. Det gjorde riktigt ont. Har nu mätt tröskeln och den är exakt 6 mm hög. Skulle vilja påstå att man inte borde slå i sin fot i en såpass ohög tröskel…

Ett par dagar senare svingade jag med full kraft i samma fot i en fåtölj och exakt samma nagel fick ta smällen. Idag när jag drog på mig en strumpa fastnade nageln och lossnade nästan. Så nära så nära.

Kan ju tillägga att nageln just nu sitter på en tå som sitter på min vänstra fot, som sitter på mitt vänstra ben som sitter på min vänstra kroppshalva, som (om jag inte misstar mig) styrs av min högra hjärnhalva. Hur som helst så vet ni som läst lite här på min hemsida att jag har lite problem att styra min kropp och i synnerhet min vänstra kropp. Jag kan nu tillägga att jag även har svårt att styra mina vänstra tånaglar.

Jösses vad snurrigt det blev. Kanske.

Här är i alla fall min teori om NÄR nageln äntligen lossnar från min vänstra kroppshalva.

Skapa en egen nedräknare gratis - Countdown.se

Share This:

Tiden går…

Det var längesedan nu. Tiden rullar på. Jag håller på ungefär som vanligt. Tränar på gym och tar hand om min son. Skillnaden mot förut är att jag inte tvingas tänka så mycket på mina begränsningar. Jag skrev om detta ganska nyligen men nu får jag nog säga att jag är ännu ett steg närmare mina mål. Åtminstone målet om att inte behöva tänka på min förmåga. När man har kommit så långt att man både accepterat sina begränsningar samt att man inte funderar på de begränsningar som finns kvar skulle man kunna säga att man är i hamn.

Man och man. Man = jag. Tycker inte om när folk pratar så här. Vaddå man?

”När man är trött vill man bara sova.”
”När det kliar under foten vill man gärna klia där.”
”Om man tappar bort sin kundvagn vill man bara sluta handla.”
”När man är sugen på något gott kan man äta en kaka.”

Så här håller det på. Tycker det är att förutsätta att alla andra människor är exakt likadana och att ”man”  inte har någon egen unik vilja. När jag handlar vill jag gärna klia mig under foten, sova lite och GÄRNA drömma om en liten, liten kaka.

Ytterligare ett mål jag haft men som jag aldrig uttryckt vare sig i tal eller skrift var att inte längre ha frikort till sjukvården. Just nu har jag inget frikort till sjukvården och det betyder lite förenklat att jag inte är sjuk nog att ständigt behöva springa och uppsöka sjukhus eller vårdcentral.

Med detta vill jag bara säga att jag imorgon skall gå till gymmet och fortsätta traggla och öva mer på att springa. Man vill ju kunna springa!

Share This:

Tips på tvprogram

Svt sänder just nu ett intressant program om 4 ryggmärgsskadade personer. Det är ingen av dom som drabbats av några hjärnskador men jag känner igen mig i många bitar ändå.

En andra chans – Vet inte hur länge det ligger uppe på svtPlay så skynda er om ni vill se…

Share This:

Artikel

Hittade en gammal artikel om mig skriven 2008.
http://www.sahlgrenska.se/SU/…/Matti/

Share This:

Amputera benet

Nu har vi precis kollat på dr House. Det var en kvinna där som tvingades amputera benet. Då kom jag ihåg hur det var för mig efter olyckan när benet var dåligt med infektion och annat. Jag har förträngt det men det gjorde så ont att jag vet att jag önskade att dom hade kapat skiten. Det är ju svårt att tänka sig nu. Skönt att det slutade göra ont och förbannat skönt att jag har det kvar! Det är inte optimalt men förhoppningsvis kommer jag kunna springa igen på det en vacker dag…

Share This:

Föreläsning för studenter

Idag har jag varit med min gamla neuroläkare från Högsbo sjukhus på hans föreläsning för arbetsterapeut- och sjukgymnaststudenter. Blir alltid lite osäker innan på vad jag skall berätta. Jag brukar berätta om vad som hände mig, mina skador samt min rehabilitering m.m. Det brukar ordna sig bra. Jag pratar på och ibland kommer läkaren/läraren med frågor och ibland flikar någon elev in en fråga. Efteråt kan man ibland tänka på att jag borde berättat om det där eller det där…

Hur som helst brukar det vara uppskattat och jag kan själv tänka mig att det kan vara nyttigt att höra en berätta som varit med om hela rehabiliteringsprocessen och fått uppleva hela vårdkedjan etc. Dessutom tycker jag det är roligt.

Då minnet är lite påverkat i mitt fall skall jag ta med mig en utförligare fusklapp nästa gång (om det blir någon). Läkaren frågade exempelvis hur lång tid det tog för mig innan jag klev ur rullstolen? -Öhh, kanske 6 mån. Eller kortare? Jag vet inte riktigt. Hade ju så mycket problem med mitt vänstra ben och det dröjde ju några månader innan jag fick belasta det över huvud taget. Fick inte ens sätta ner det i marken. Nu kom jag på att det står här på sidan lite om hur lång tid saker tog…

Jag hoppas i alla fall att eleverna fick ut något av mitt besök idag.

Share This:

Personlig utveckling 2010

Om man tänker rehabmässigt så har det nog hänt mycket även om det är svårt att se nu. Senast igår låg jag exempelvis och tänkte på det här målet jag har att jag vill kunna springa. Målet kommer närmare men det är så ofantligt mycket arbete, och framför allt så tidskrävande, så nu bestämde jag mig för att bara träna på och inte tänka. Saker kommer nog efter hand ändå. Det är givetvis bra och viktigt att ha olika mål med sin rehabilitering men eftersom man omöjligt kan veta hur lång tid saker tar efter en sådan här skada så är det heller ingen idé att fundera och hoppas för mycket.

Jag sätter ju upp nya mål hela tiden. Återigen kan jag nämna det här som jag vet att jag sa för nästan 5 år sedan. ”Om jag bara kan lära mig gå så skiter jag i allt annat.” Så fort jag lärt mig gå så hade jag glömt att jag sa det. Tur är väl det!

Med detta menar jag bara att det är svårt att se alla de framsteg som görs under ”resan”. Kanske glömmer man ibland att uppskatta dem också? Nästa nyår skall vi se vad det blir för sammanfattning av året. Rehabbloggen kanske inte finns men min dagbok finns med all säkerhet.

Okej. Jag pratar bättre. Jag sjunger bättre. Jag spelar instrument bättre. Jag går bättre. Jag sover nog lite bättre. Motoriken i stort är kanske inte bättre. Jag simmar kanske inte så jättemycket bättre. Min ataxi är nog densamma. Blabla. Även om vissa saker kanske inte alls har blivit så mycket bättre så har jag i alla fall vant mig och således tänker jag inte på det i samma omfattning. Problemen man inte tänker på skulle jag inte vilja klassificera som problem. Slutsatsen är således att mycket har blivit bättre…

Jag vandrar alltså lyckligt ovetandes och oberörd genom vardagen. 😉

Share This:

Goda människor

För att få ett frikort till sjukvården så skall man komma upp i 900 Kronor. Innan man gör det så har man ett häfte där man klistrar in alla kvitton från vårdcentral, sjukgymnast etc. Jag var uppe i 880 Kr. När jag skulle åka bort över jul så tänkte jag att det är bäst jag lägger ut det ur jackfickan så jag inte tappar det.

I fickan tittade jag men fickan var tom. Arg och sur blev jag.

Lite senare ringde det en kvinna som hade hittat mitt ”högkostnadshäfte” på gatan utanför biblioteket. Hon fick min adress och när jag kom hem efter jul så låg det ett kuvert i brevlådan. Inte nog med att hon återgäldade mitt häfte men hon skickade även med ett julkort. I julkortet låg det en tialott och en trisslott. Det är fint med sådana människor…

Hon ringde från hemligt nummer så jag vet inte vem hon är. Jag sa att jag ville ge henne en present men -Nej, det behöver du absolut inte göra. Tack så mycket hur som helst!

Share This: