Kategorier
Blogg för rehabilitering

Tiden går…

Det var längesedan nu. Tiden rullar på. Jag håller på ungefär som vanligt. Tränar på gym och tar hand om min son. Skillnaden mot förut är att jag inte tvingas tänka så mycket på mina begränsningar. Jag skrev om detta ganska nyligen men nu får jag nog säga att jag är ännu ett steg närmare mina mål. Åtminstone målet om att inte behöva tänka på min förmåga. När man har kommit så långt att man både accepterat sina begränsningar samt att man inte funderar på de begränsningar som finns kvar skulle man kunna säga att man är i hamn.

Man och man. Man = jag. Tycker inte om när folk pratar så här. Vaddå man?

”När man är trött vill man bara sova.”
”När det kliar under foten vill man gärna klia där.”
”Om man tappar bort sin kundvagn vill man bara sluta handla.”
”När man är sugen på något gott kan man äta en kaka.”

Så här håller det på. Tycker det är att förutsätta att alla andra människor är exakt likadana och att ”man”  inte har någon egen unik vilja. När jag handlar vill jag gärna klia mig under foten, sova lite och GÄRNA drömma om en liten, liten kaka.

Ytterligare ett mål jag haft men som jag aldrig uttryckt vare sig i tal eller skrift var att inte längre ha frikort till sjukvården. Just nu har jag inget frikort till sjukvården och det betyder lite förenklat att jag inte är sjuk nog att ständigt behöva springa och uppsöka sjukhus eller vårdcentral.

Med detta vill jag bara säga att jag imorgon skall gå till gymmet och fortsätta traggla och öva mer på att springa. Man vill ju kunna springa!

Share This:

Ett svar på ”Tiden går…”

Gott å höra Matti! Å så gillar jag att det Flummas emellanåt me. Håller me du, ”män” kan vara riktigt otrevliga, ingen egen riktig vilja och tro att dem ska få äta den där kakan istället för mig…;)
Keep up the good work!!

Lämna ett svar till Hanna kalin Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.