Återigen har jag kommit in i det gamla vanliga. Vanligt i den bemärkelsen att det är segt att vara förkyld. Visst var det jobbigt att vara förkyld när mitt liv innehöll en rullstol också men ”på den tiden” hade jag inte energi att bry mig om att näsan rann.
Kanske det var jobbigt att näsan rann på den tiden då jag blev torkad i stjärten av sjuksköterskor som var i min ålder men då hade jag också annat att tänka på…
Jag är lite osäker på hur jag kom in på det här. Mest av allt ville jag skriva en statusuppdatering i min rehabilitering. Jag övar på att spela gitarr en del och jag kan väl säga att jag suger. Jag övar på att spela piano och jag kan väl säga att jag suger. Övar på att skriva med penna och jag kan väl säg att, ja ni fattar.
Jag suger på en hel del men det gör inget. Det viktigaste av allt är att jag blir bättre och bättre. T.ex. kan jag numera halta fram som en skadad kamel när jag försöker springa. DET mina vänner är ett framsteg. Snart kommer det förhoppningsvis att fungera ytterligare lite, lite bättre. Jag sätter fortfarande i halsen när jag dricker men numera har jag lärt mig att inte dricka exempelvis glögg då det känns ungefär som att bli hundbiten i lungorna. Mina armar rycker fortfarande i vissa lägen… M.m.
Summa summarum: status är densamma fast ändå inte alls. Bättre.
