Sitter och kollar igenom mina anteckningar då jag skall vara med och prata inför fysioterapi-studenter imorgon. De har en av sina föreläsningar som handlar om neurologiska skador och då är jag ofta med och visar upp mig (jag har ganska mycket erfarenhet av sjukvård och rehabilitering efter en hjärnskada).
Det första jag kunde konstatera var att det i år är 15 år sedan jag blev påkörd. 15 år! Det är ju lång tid. Kanske inte är så konstigt att jag inte minns exakt hur allt var.
Det andra jag kunde konstatera var alla de saker jag fortfarande inte kan. Det jag tänker spontant på är att springa, simma, sjunga, spela gitarr, spela piano. Jag har nog inte avslutat mer än en eller två böcker på 15 år.
Även om väldigt mycket är bra så är det såklart saker som fortfarande stör. Hjärntrötthet är väldigt trist och besvärligt. Det är inte alltid jag förstår det själv dock. Det känns ganska komplext att få ihop livet med allt som ingår och ändå kunna ta sig tid till återhämtning.
Genom dessa 15 år av tragglande har jag försökt att inte slappna av (gällande rehabiliteringen) och även om det har varit svårt ibland så har nog ändå känslan av positivism genomsyrat min vardag.
Pratade med min kusin på juldagen och vi bestämde att vid nästa års årliga kalkonmiddag så skall han gått ner 10 kg och jag skall kunna ta en kort joggingtur med honom.
