Etikett: Balans

Kategorier
Blogg för rehabilitering

Rehabiliteringsmål 2022

Hej hallå. Det var tämligen jättelängesedan jag skrev något här på bloggen. Jag tragglar på med min rehabilitering. Den har tagit nya former men det är väl att vänta när min trafikolycka skedde för över 16 år sedan.

Det är mycket som är bra och mycket i min kropp fungerar. Inte allt dock. Sjunga och spela musik är väldigt svårt. Springa går absolut inte. Ataxin i min vänstra skuldra och hand frodas och livar upp tillvaron fortfarande. Balanssinnet retas också med mig ganska ofta. M.m.

Nyårslöfte 2022

Jag skall innan detta året är slut lära mig att jonglera igen. 3 bollar. Det kan vara för svårt men det är nog riktigt bra för min vänstra arm och hand. Just nu är jag inte i närheten men så fort jag lärt mig så kommer jag att posta en video. Jag tänker att jonglering är lite som trummspelandet just för att koppla samman förbindelser mellan vänster och höger hjärnhalva. I förlängningen kanske det kan göra min kropp att fungera bättre i många avseenden (som inte alls har med jonglering att göra).

Gott nytt år!

Share This:

Kategorier
Blogg för rehabilitering

Uppdatering om hjärnskadan

Tiden går…

Det var nu länge sedan jag skrev om min rehabilitering efter min trafikolycka.

Livet rullar på och jag kämpar på. Jag går fortfarande hos sjukgymnast och denna gång har vi lagt fokus på balans och snabbhet i benen. Jag går nu hos Hälsa i Kubik (öppnas i ny flik). Mitt mål är att kunna småspringa till spårvagnen utan att missa den eller att ramla försökande.

Jag jobbar också 25% med en varaktig sjukskrivning. Att kunna jobba mig förmögen har jag inget större hopp om men det gör absolut inget.

Jag har fortfarande min batteridrivna lådcykel och den cyklar jag på flera gånger per vecka, till jobbet bland annat.

Förra veckan jag på återbesök hos ortoptisten för att kolla status på mina ögon. Resultatet från operationen för dubbelseendet håller i sig. Bra där.

Share This:

Kategorier
Blogg för rehabilitering

10 år sedan mc-olyckan på Mölndalsvägen

Det har nu gått 10 år sedan den tragiska olyckan på Mölndalsvägen då två unga människor miste livet. Jämför man med de två som avled så klarade jag mig RUSKIGT bra. Det har visserligen varit sjukt jobbigt vid många tillfällen. Faktum är att det fortfarande kan vara sjukt jobbigt men inte så ofta. För det mesta så är livet riktigt bra.

Jag tänker på min vän Linus ganska ofta och undrar hur han har det nu? Han var galet livsglad och det känns för jävligt att han skulle dö! Den andra unge killen som avled kände jag inte men det är lika hemskt ändå.

Nu har det som sagt gått 10 år precis och det har hänt mycket under den tiden. Jag har lyckats ta mig igenom en resa som startade på -3 och jag befinner mig nu på +5. Jag vet inte vart det slutar och jag är tämligen osäker på var maxpoängen ligger men jag befinner mig nu på flera +. Vissa dagar känns det som +1 och vissa som +8.

Emc-olycka, mölndalsvägen vid Lisebergfter 10 år kan jag absolut inte spela trummor i bandet igen och jag kan definitivt inte springa. Jag sjunger heller inte och jag spelar gitarr dåligt. Jag kör inte bil med manuell växellåda och jag har ett ben som är för kort och gör lite ont. Min vänstra arm är motoriskt nedsatt och svag. Min syn är helt ok men jag har fått operera ögonen så nu ser jag bara lite dubbelt. Jag har blivit nedsövd och skuren i åtskilliga gånger av diverse anledningar.

Men, om man jämför med 10 år sedan så mår jag fantastiskt bra och jag är lyckligt lottad på flera sätt. Bara det att jag bor i Sverige har varit en vinstlott bland annat med tanke på sjukvården.

Jag har det bra. Nog om mig. Jag skulle vilja att alla som kände Linus eller Viktor ägnar dem några tankar. Eller, strunt samma om ni kände dem eller inte, tänk gärna på dem ändå. Deras familjer också. Dessutom är det allhelgona och Halloween.

Under allhelgonahelgen minns vi på ett särskilt sätt våra döda. Vi smyckar deras gravar med blommor och tänder ljus som lyser upp i mörkret mellan Alla helgons dag och Alla själars dag.

Denna låten tillägnar jag Linus.

Share This:

Kategorier
Blogg för rehabilitering

Föreläsning

Jag kan snart börja att titulera mig som föreläsare. Ikväll skall jag prata på björkbacken för en blandad skara. Eller tja, föreläsning är det väl inte utan prat. Inspirationsprat?

Var med min läkare för ett par veckor sedan och pratade inför studenter och jag har en större pratstund inplanerad efter sommaren. Prat, prat, prat. Bla, bla, bla.

Hör av er till mig om ni vill ha mig som talare/pratare. Jag kan anpassa mitt prat så det passar både brukare, personal, närstående, studenter, allmänt intresserade m.fl. (jag kan lova att det blir en hel del mer strukturerat än orden som skrivs här på bloggen).

Share This:

Kategorier
Blogg för rehabilitering

Livet som hjärnskadad

Livet som hjärnskadad tuffar på. Det hoppar och småspringer. Jag kan knappt hoppa och fortfarande inte småspringa men att säga att ”livet rullar på” är inte min melodi.

Jag rehabiliterar mig så gott det går men med 2 små barn så blir det varken jättemycket tid eller kraft kvar till att träna. Däremot så hävdar jag ju fortfarande att småbarn tvingar fram en annan typ av rehabilitering som man kanske inte tänker på. En bebis på höger arm och en nappflaska i vänster näve samtidigt som jag kryssar mellan diverse leksaker på golvet när jag VET att jag absolut inte får ramla…

Apropå ramla så nämnde min fru idag att det var längesedan jag ramlade. Om det beror på ökad balans, reaktionsförmåga eller att jag lärt mig att inte överskatta min fysiska kapacitet vet jag inte. Förmodligen är det en kombination av de tre.

Summa summarum: livet som hjärnskadad tuffar på.

Share This:

Kategorier
Blogg för rehabilitering

Oops, I did it again.

På jobbet idag så kände jag (tydligen) att det var dags att ramla lite. Gick lugnt och fint med min lunchtallrik när jag snubblade.

•    Svosch! Fort som … gick det. I stundens hetta tänkte jag att jag tar emot mig med huvudet.
•    Pang! Huvudet kunde inte dämpa fallet fullt ut.
•    Wham! Jag tar emot mig med armen emot porslinstallriken.
•    Aj! Det funkade inte alls…

När vi väntar på ambulansen kommer polisen. De dyker tydligen alltid upp när det är en olycka på arbetsplatsen. Polisen konstaterade att det var en olycka och de sa inte rakt ut att jag skulle sluta ramla men jag såg hur de tänkte. Ambulansen tog med mig till sjukhuset, de skulle ändå åt det hållet 🙂

dags att ramlaLäkaren konstaterade att huvudet var okej. Okej i den bemärkelsen att jag inte var mycket mer trasig än innan… Kanske lite buckligare men okej. Efter att hon sytt ihop min arm kunde jag promenera ut till pressbyrån och köpa en macka och en dubbel espresso (jag fick ju ingen lunch).

 

Med denna lilla historia vill jag bara tala om att vardagsspänningen som hjärnskadad fortgår. Så länge mina reflexer uteblir kommer såna här uppfriskande äventyr att uppstå! Jippie(?)

Share This:

Kategorier
Blogg för rehabilitering

Nu gör det ont…

I onsdags förra veckan när min son skulle vila i sin vagn somnade jag samtidigt på golvet. När jag vaknade efter 20 min och tog mig upp till stående position tyckte tydligen mitt vänstra ben att 20 min var för kort sömn. Det sov alltså vidare. Att det sov märkte jag först när jag började gå framåt. Ner mot det hårda golvet for jag.

Min fru, som låg och läste i ett annat rum, hörde bara ett PANG och ett stön. Möjligtvis hördes några väl utvalda svordomar också. Det jag kände, och minns mest, var det där panget när mitt huvud försökte bromsa fallet genom att ta emot sig i betonggolvet. Min hjärnskada sätter ju tydligen käppar i hjulet för alla normala reflexer och vägrar att försöka fånga fallet med en arm eller något annat lämpligt. Neej, huvudet skall fånga kroppen. Bra!

Huvudet klarade sig dock hyfsat men dagen efter kände jag smärta i ena axeln. Hur axeln är inblandad i fallet kan jag inte svara på. Nu har det gått nästan en vecka och jag har bitit ihop så gott det går. Imorgon skall jag till vårdcentralen och kolla upp vad det kan vara. Förmodligen är det inget man kan göra men dom tyckte jag skulle komma in. Det gör otrevligt jätteont och min drake jag har på axeln har fått en gul ansiktsfärg.

Att ramla är alltid lika kul. Tack hjärnskadan för att du låter mig ha så kul.

Share This:

Kategorier
Blogg för rehabilitering

Livet blir inte alltid som man tänkt…

Kom ihåg! Allt i livet går inte att planera. Man kan ha ambitionen och viljan att göra det. Jag tycker självklart att det är bra att ha en plan. Men vissa saker kan man inte styra över. Exempelvis hade jag INTE med i planeringen att jag skulle bli påkörd men det blev jag…

Det kan handla om helt andra saker än otrevliga olyckor. Det kan var små saker eller extremt stora saker men det handlar nog i slutändan att bara acceptera det som hänt (eller inte hänt) och göra det bästa av situationen. Måhända blev det en ordentlig omruskning av tillvaron men det behöver inte bara vara dåligt. Kanske t.o.m. bra?

Jag tycker åtminstone man kan se det som intressant. Jag kan tycka att det som hände mig har varit intressant. Helt värdelöst och skitjobbigt MEN intressant och det är viktigt att komma ihåg att det blir bättre. Inte alltid men ofta. Numera har jag inte speciellt mycket smärta längre. Jag har gift mig och har en älskad son. Jag kan gå bättre. Jag kan simma 7 meter. Jag kan inte spela trummor eller sjunga. Jag ser dubbelt. Min vänstersida är fortfarande kass. M.m.

Listan kan göras lång men det jag återigen vill påpeka är att det är intressant. Jag är glad och livet flyter på. En del saker i livet är riktigt jobbiga men mycket i livet är bra. En viktig egenskap som människa är nog att faktiskt kunna få sina planer kraschade och sin tillvaro omruskad men ändå kunna promenera vidare längs stigen så att man kan nå dit men vill. Jag säger inte att jag är någon expert på detta eller att jag har gjort det speciellt bra men jag gör mitt bästa och det kanske är gott nog. Har man försökt tror jag man sover gott om natten.

Nu skolar jag in min son på dagis och jag är trött. Måste krypa till kojs. Gonatt!

Share This:

Kategorier
Blogg för rehabilitering

Jag jobbar på…

Har inte bloggat på länge men jag måste bara skriva att livet tragglar på. Tragglar? Hoppar och småspringer mera. Tja, det är allmänt bra. Jag kämpar på och tränar och cyklar och spelar och sjunger och diskar och lagar mat och sover och äter. Skall skriva lite mera snart men just nu har jag en liten sommarpaus i skrivandet. Allt flyter på men rehabiliteringskampen upphör aldrig. Kampen blir lättar och lättare men den tar nog inte slut på länge.

Fortsätt att kämpa alla ni därute och unna er samtidigt lite lugn och ro! Här är min fågel.

Fågel fenix av Niki

http://www.heidihaytattoo.com/#/niki/

Share This:

Kategorier
Blogg för rehabilitering

Cyklar igen

Har skaffat mig en ny cykel. Otroligt skönt att kunna cykla igen. Har väntat på det i mer än 5 år. Slutligen blev jag tipsad om en lådcykel. Det fungerar grymt och mitt barn kan dessutom åka med. Det är lite tungt i uppförsbackarna med det går!


Share This: