Nu gör det ont…

I onsdags förra veckan när min son skulle vila i sin vagn somnade jag samtidigt på golvet. När jag vaknade efter 20 min och tog mig upp till stående position tyckte tydligen mitt vänstra ben att 20 min var för kort sömn. Det sov alltså vidare. Att det sov märkte jag först när jag började gå framåt. Ner mot det hårda golvet for jag.

Min fru, som låg och läste i ett annat rum, hörde bara ett PANG och ett stön. Möjligtvis hördes några väl utvalda svordomar också. Det jag kände, och minns mest, var det där panget när mitt huvud försökte bromsa fallet genom att ta emot sig i betonggolvet. Min hjärnskada sätter ju tydligen käppar i hjulet för alla normala reflexer och vägrar att försöka fånga fallet med en arm eller något annat lämpligt. Neej, huvudet skall fånga kroppen. Bra!

Huvudet klarade sig dock hyfsat men dagen efter kände jag smärta i ena axeln. Hur axeln är inblandad i fallet kan jag inte svara på. Nu har det gått nästan en vecka och jag har bitit ihop så gott det går. Imorgon skall jag till vårdcentralen och kolla upp vad det kan vara. Förmodligen är det inget man kan göra men dom tyckte jag skulle komma in. Det gör otrevligt jätteont och min drake jag har på axeln har fått en gul ansiktsfärg.

Att ramla är alltid lika kul. Tack hjärnskadan för att du låter mig ha så kul.

Share This:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *