På jobbet idag så kände jag (tydligen) att det var dags att ramla lite. Gick lugnt och fint med min lunchtallrik när jag snubblade.
• Svosch! Fort som … gick det. I stundens hetta tänkte jag att jag tar emot mig med huvudet.
• Pang! Huvudet kunde inte dämpa fallet fullt ut.
• Wham! Jag tar emot mig med armen emot porslinstallriken.
• Aj! Det funkade inte alls…
När vi väntar på ambulansen kommer polisen. De dyker tydligen alltid upp när det är en olycka på arbetsplatsen. Polisen konstaterade att det var en olycka och de sa inte rakt ut att jag skulle sluta ramla men jag såg hur de tänkte. Ambulansen tog med mig till sjukhuset, de skulle ändå åt det hållet 🙂
Läkaren konstaterade att huvudet var okej. Okej i den bemärkelsen att jag inte var mycket mer trasig än innan… Kanske lite buckligare men okej. Efter att hon sytt ihop min arm kunde jag promenera ut till pressbyrån och köpa en macka och en dubbel espresso (jag fick ju ingen lunch).
Med denna lilla historia vill jag bara tala om att vardagsspänningen som hjärnskadad fortgår. Så länge mina reflexer uteblir kommer såna här uppfriskande äventyr att uppstå! Jippie(?)
