Reflektion

Här följer min lilla reflektion angående min hjärnskada. Kan börja min med att säga att det är väldigt tufft ibland. Det finns dagar eller perioder man inte har lust med någonting. Det känns som att allt är samma, dag ut och dag in, och att inget blir bättre. Hur som helst går det FÖR sakta. Man måste kanske tillåta sig själv sådana här svackor men de får absolut inte bli för långvariga eller dyka upp för ofta. Tro mig, DET BLIR BÄTTRE!

Oavsett vad det är som har hänt dig och även om det är väldigt svårt emellanåt så skall man nog inte tänka på det som hänt. Inte fundera på VARFÖR? Det som har hänt har hänt och du får ett behagligare och säkerligen roligare liv om du gör ditt bästa för att bli bättre och se framåt. Både framåt och se det du har här och nu. Hitta vad som är roligt och givande och vad som känns bra och gör det så mycket du kan och orkar. Personligen så har jag ibland svårt att se var jag är nu och svårt att uppskatta de framsteg jag redan har gjort utan jag är hela tiden lite längre fram.  Tror det är väldigt lätt att fastna vid tankarna ”om jag bara kunde det” eller ”om det bara vore så” och tro att allting hänger på det.

Mål och fokus

Man får inte glömma att det är viktigt att ha mål och att sträva efter att bli bättre för att i det stora hela så är det just den drivkraften som gör att man blir bättre. Men det är viktigt att lägga sig på en lagom nivå och då och då kunna sätta sig ner och faktiskt njuta av de framsteg som redan åstadkommits. Det kan vara extremt stressande att hela tiden pressa sig själv för hårt och vilja lite till…

Ett exempel på detta är efter min olycka så var i början mitt största mål och min fokus låg vid att jag skulle lära mig att gå. Jag sade att ”om jag bara lär mig att gå så kan jag strunta i allt annat sedan, så viktigt är det”. Idag kan jag gå rätt bra men kämpar oerhört hårt för att lära mig springa. Jag har alltid hatat att jogga men nu bara för jag inte kan så känns det helt plötsligt jätteviktigt! Och jag tänker mycket på det här med min röst. Det är ett socialt handikapp att jag inte kan tala så bra och nu kan jag ibland tänka att jag skulle kunna sitta i rullstol om jag kunde prata normalt och sjunga igen. Det där vet jag att det inte är sant men man glömmer och förtränger jobbiga saker och fokus flyttas hela tiden beroende på var i sin kroppsliga resa man befinner sig.

Jag får också tänka på hur det var när jag vaknade ur min koma. Då kunde jag inte prata alls och det var tummen upp för ”ja” och lillfingret för ”nej”. Jämför man med det så pratar jag ju OTROLIGT bra idag.

Lärdomar och gnäll

Man får inte heller glömma allt det man har lärt sig på vägen. Visst är det kämpigt ibland men hade inte detta hänt så är det något annat och det kunde varit både bättre och mycket sämre och kanske lika kämpigt. Nu har jag fått erfara mycket som jag inte skulle fått annars och jag tror att om man tar sig igenom svårigheter, vad det än är för några, så blir man en klokare, starkare och en lite visare människa. Min inställning till vissa saker har naturligtvis ändrats. Saker som var väldigt viktiga innan kanske man har insett att de var inte var så speciellt viktiga, egentligen. Saker som var jobbiga och besvärade mig då kanske känns som löjliga bagateller idag. ”Hur kunde jag gnälla över det där?”

Allt är relativt och måste sättas i perspektiv till var man befinner sig livet. Viktigt att du inte ser ner på någon som har ett problem bara för att dina problem kan tyckas värre. Vad det än är så tycker ju personen i fråga att DET ÄR ett problem för honom eller henne.

Samtidigt som jag tänker så kan jag även tycka att en del människor bör reflektera ibland på om det är så himla fruktansvärt att exempelvis lönen har sänkts med 400 kronor. Det kanske inte spelar så stor roll? Detta var ett exempel men vad det än gäller så bör man fundera lite!

Personligen kan jag också gnälla ibland. Tror man måste få gnälla en del men hellre för lite än för mycket. Efter allt som har hänt kan det fortfarande vara väldigt jobbigt med en förkylning.

Depression

Det är nog vanligt att man drabbas av depressioner i olika grad när något sådant här händer. Själv åt jag antidepressiv medicin ca ett år. Har också gått länge till en neuropsykolog plus två omgångar hos en kognitiv beteendeterapeut. Depression är inget bra ALLS för det tar både fokus och energi från allt annat. När man är deprimerad så varken vill eller orkar man göra någonting…

Saknad och drömmar

Det är mycket saker jag saknar i mitt liv. En del saker får jag ha som drömmar och en del saker kommer jag återigen kunna ägna mig åt och en del saker kan jag göra redan idag. Kanske inte på samma sätt men det kan mycket väl vara givande och kul ändå. Får tänka på de saker som faktiskt blivit bättre av allt jag fått uppleva. Min plan att bli 3d-animatör har jag lite bittert fått ge upp då jag nu inser att jag inte klarar av det längre, detta av olika anledningar. Jag har även fått ge upp mina drömmar att bli rockstjärna och snowboardproffs men de drömmarna hade jag antagligen fått ge upp ändå 😉

Share This:

Min resa genom rehabilitering.