Svt sänder just nu ett intressant program om 4 ryggmärgsskadade personer. Det är ingen av dom som drabbats av några hjärnskador men jag känner igen mig i många bitar ändå.
En andra chans – Vet inte hur länge det ligger uppe på svtPlay så skynda er om ni vill se…
Akta ert lilla huvud. Sätt inte på ungen cykelhjälm men cykla själv utan. Ha hjälm när du åker skidor och snowboard. Dyk inte i vattnet där det är för grunt. Slå inte dig själv med hårda objekt. Framför allt, slå inte andra människor. Huvudet är lite ömtåligt och hjärnskador är INTE att leka med. Jobbigt.
Jag mår bra. Det blir bättre hela tiden. Man kan ibland tycka att det går segt men för ett tag sedan passerade jag en punkt som gör att jag faktiskt inte tänker speciellt ofta på att jag har en hjärnskada. Visst finns det stunder och situationer då det blir ganska uppenbart att jag fortfarande har ganska stora problem efter mina skador men en kombination av acceptans, glömska och att jag vant mig gör att jag inte tänker på det. Med glömska menar jag att jag glömt hur livet brukade se ut och hur det var att inte ha några fysiska eller kognitiva bekymmer.
Det enda som egentligen verkligen stör mig är musiken. Att jag inte kan spela eller sjunga längre. Lite kan jag men det är lite det. saknar trummorna och bandet. Saknar att spela gitarr och sjunga. Det kommer väl förhoppningsvis också tillbaka. Har alltid sagt att jag skall bli en cool gammal jazztrummis och så blir det nog!
På något vis anser jag att man är återställd när man inte längre bryr sig eller tänker på att man är ”sjuk”. Förutom detta med musiken så är jag snart där…
Idag är det min sons halvårsdag. Ja, tiden går! Dagarna rullar på. Ibland kan jag fundera lite på ett barns utveckling jämfört med min egen. Det känns ibland som att han har lärt sig mer på 6 månader än vad jag lärt mig på 3 år. Det kanske inte stämmer och OM det stämmer så beror det nog mycket på att han över dygnet runt (när han inte äter eller sover). Just nu är det krypträning och jävlar vad han övar! Han kryper tills han är helt röd om knäna och till slut måste man tvinga honom att ta en paus när han blir arg, sur och ganska vansinnig över att det inte går så bra som han vill.
Om vi då tar detta med att jag gärna vill kunna springa så kan jag utan att ljuga säga att jag kanske övar 1/100 så mycket som han. Inte så konstigt att det tar lite tid för mig…
Var igår på gymmet. Av olika anledningar har jag inte varit där på ett tag. Jag har dessutom slarvat med maten. Detta resulterar i att jag blir trött och slö. Det kan verka vara ett lyxproblem men jag har dessutom gått ner några kilon. Nu är det slut på detta. Äter mycket smör i gröten på morgonen och försöker få i mig så mera mat. Min fru får ofta påminna mig att äta;-)
Tänkte att det var ett par veckor sedan jag var på gymnastiksalen men jag frågade och det var mer än ett par veckor sedan. 17 juni. Tiden går visst rätt fort!
Man kan ju känna att det bär emot att betala 100 kr om man bara vill gymma en gång men om man då och då låter det gå ”ett par veckor” mellan gångerna så kostar det ju helt plötsligt 495 kr för ett engångspass. Återigen konstaterade jag att ha sådana här abonnemang och prenumerationer på autogiro är en helt lysande affärsstrategi. Man tänker inte på avgiften och det bara rullar på. Kanske betalar man också för att ha möjligheten att träna.
Jajaja. Nu är det ordning på torpet igen dock. Kroppen behöver dessutom sådana här pauser. Kroppen och sinnet.
Jag är inte bara hjärnskadad utan är även intresserad av olika miljömärkningar. Kunde inte sova ett par nätter för ett tag sedan, då passade jag på att skapa en hemsida om miljömärkningar. Har inte fullt klart för mig vad jag skall göra med den ännu men jag tycker det är intressant.
Hittade en gammal artikel om mig skriven 2008.
http://www.sahlgrenska.se/SU/…/Matti/
Nu är det sommar. Jag väntar på att det skall bli över 22 grader i sjöarna eller havet för jag tänkte fortsätta mina resa mot simmkunnighet. Under våren har jag knappt varit och simmat alls så det skall bli spännande. Jag tror det kommer att gå mycket bättre än senaste TROTS att jag inte har övat på just själva simningen. Har övat på annat och då tänker jag framför allt på det här med att vara pappa och ta hand om ett barn.
Jag konstaterade precis att en sak till jag INTE har övat på är att skriva på tangentbordet på ett helt tillfredsställande sätt utan det är mestadels pekfingrarna som jobbar även om jag försöker smyga in lite andra fingrar emellanåt.
Nu har vi precis kollat på dr House. Det var en kvinna där som tvingades amputera benet. Då kom jag ihåg hur det var för mig efter olyckan när benet var dåligt med infektion och annat. Jag har förträngt det men det gjorde så ont att jag vet att jag önskade att dom hade kapat skiten. Det är ju svårt att tänka sig nu. Skönt att det slutade göra ont och förbannat skönt att jag har det kvar! Det är inte optimalt men förhoppningsvis kommer jag kunna springa igen på det en vacker dag…
Just nu har jag ingen energi över för att blogga. Jag jobbar med min rehabilitering och tränar på men jag har inte haft någon lust att skriva. Så, tro inte att jag bara latar mig för att jag inte skriver här…
Det kan tyckas vara en bagatell och jag måste säga att det varit extremt bra att ha.
Idag 31/3 2011 går mitt handikappskort till parkeringen ut. Det är med delat vemod och glädje jag säger farväl till min rättighet att parkera på handikappsplatser med bilen… Det skall nog gå bra. Ingen rullstol, inga käppar, inget parkeringskort. Bara massa fina ärr på kroppen, stämbanden och själen. En del andra saker kanske men inget särskilt parkeringskort åtminstone 😉
Ärr på själen lät tungt. Det är det inte. När såren väl har läkt är bara ärren ett bevis på att man blivit lite visare och blivit lite mer erfaren. Det gäller kanske inte ALLA typer av ärr men i mitt fall känns de bara som små skrapsår nu.
