Hjälpa andra med hjärnskador

Förra veckan var jag och hälsade på björkbacken där jag bodde ett tag. Jag träffade en tjej som hade fått en traumatiskt hjärnskada. Hon är 20 år. Kunde känna igen mig själv i hennes situation. Hennes hjärnskada uttryckte sig på många sätt som var i princip identiska med hur det var för mig. Hon var halvsidesförlamad, hade dubbelseende, kunde inte prata och mycket annat. Det är bra att träffa någon som varit med om liknande saker när man är i hennes situation. Jag kunde berätta hur det var för mig och förhoppningsvis lyckades jag både peppa och motivera henne en del…

Det kan kännas ganska hopplöst ibland och det känns som rehabiliteringen efter en hjärnskada tar så oerhört lång tid. Det TAR lång tid och på något sätt är det kanske bra att man inser det. Jag insåg det inte! Har alltid hävdat att det var bra att jag inte visste hur mycket tid och träning det skulle krävas men samtidigt så har det uppbringat en hel del ilska och frustration när min tidsplanering gång på gång har spruckit.

Det tar tid och ibland kan kännas extremt hopplöst och segt men det blir ju garanterat inte bättre om man INTE kämpar på och tror på att det kommer gå bra, så det är ju bara att jobba på. När man hamnat i denna sitsen och känner sig som jag har gjort så är det inte så mycket att fundera på. Bara att slappna av och göra det bästa av situationen. Även om det tar 2, 5, eller 10 år innan det känns okej så är det många år kvar att leva.

Det känns som det var många saker jag glömde att prata om. Just nu känns allt bra i mitt liv och det är lätt att vara optimistisk. För det mesta har jag varit väldigt nöjd och optimistisk men självklart kommer det perioder då allt känns skit. Det är viktigt att veta och det är lika viktigt att bara låta det kännas så ibland. Man får gå ner sig, deppa ihop och ta en paus från allt. Ett tag. Sedan är det lika bra att försöka rycka upp sig igen och fortsätta kämpa.

Jag kommer ihåg en period efter min olycka då allt kändes riktigt jävligt. Jag kunde inte gå eller ens ta mig till rullstolen själv. Eftersom jag inte heller kunde sova så åt jag sömntabletter. Min mamma måste ha anat att jag var extra deppig för tillfället så hon tog undan mina sömntabletter från mitt sängbord. Då jag inte kunde proppa i mig för många tabletter så kunde jag bara ligga och fantisera om hur jag lyckades släpa mig till rullstolen och rulla ner till järnvägen. Där skulle jag sitta på spåret, i mörkret, och vänta på tåget. Idag känner jag att det var tur att jag inte gjorde eller kunde göra något dumt. Med detta vill jag nog säga att hur tufft det än känns så BLIR det bättre. Tyvärr får man helt enkelt bita ihop i olika perioder av livet och bara låta allt få ha sin gång och ta sin tid…

Allting har ju blivit bra. Mitt liv är annorlunda nu gentemot före min trafikolycka men det är inte sämre. Snarare bättre. Syftet med den här bloggen var ju just att kanske kunna hjälpa någon som hamnat i en liknande situation som mig själv och nu känns det som jag förhoppningsvis lyckats lite med detta.

Share This:

2 reaktion på “Hjälpa andra med hjärnskador”

  1. Hej Matti!
    Det var bra att du kom. Du sa en massa bra saker .
    Det var skönt att se hur bra du är.
    Jag vill gärna att du kommer igen.
    Hälsningar. Kram Lisa

  2. Läste din blog och känner igen mig, är halvsidesförlamad och sitter mest i rullstol då jag inte tränar och kämpar på, är väldigt bitter eftersom det är den svenska sjukvården som åsamkat mig min hjärnskada genom en behandling som jag genomgick 2010 Försöker se positivt på livet ändå,även om det är svårt många gångerJag googlar varje dag för att se om jag kan hitta något halmstrå men det verkar som man får vänta på att forskningen kommer fram med något som kan få hjärnans nervtrådar att reparera sig

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *