Inatt drömde jag åter igen att jag sprang. Det var så verkligt. Jag var skadad och det var sjukt svårt. Det var också extremt tungt för vänsterbenet i synnerhet. Precis så det kan tänkas kännas när jag väl lyckas springa. Jag sprang på en gräsmatta med min kompis Niklas W. Att det var just han är märkligt då han är den person, efter mig själv, som jag sist skulle tänka mig vara ute och springa.
I alla fall tyckte jag det gick rätt bra och att tempot faktiskt var hyfsat. Jag försökte fråga Niklas om vi inte hade ett ganska bra fart. Jag frågade och frågade. Han teg och teg. Sa ingenting, hehe. Nu i efterhand tolkar jag det därför som att det kanske inte gick speciellt fort 😉
Det var precis så trevligt som jag tänker mig…
Att drömma är bra. Då kommer det nog att gå snart. Jag var tvungen att testa på gymmet i morse och det gick faktiskt ganska bra. Förmodligen ser jag ganska rolig ut när jag stapplar omkring i gympasalen. Eftersom jag mer än gärna bjuder på den synen så kan jag faktiskt, till skillnad från vissa andra, uppskatta att gymmet har glasdörrar och stora fönster ut mot torget. Jag vill ju att alla inne på gymmet, i receptionen och ute på gatan skall kunna se när jag stormar fram (öhh).
