Kategori: Blogg för rehabilitering

Kategorier
Blogg för rehabilitering

Skrämmande och tragiskt

Min fru gjorde en tråkig upptäckt igår.

Jag älskar ju att träna. Tycker om att träna ordentligt och jag skall gärna vara lite jättetrött efter ett pass. DÅ har jag tränat på riktigt. Under flera år nu har jag drabbats av kraftiga nysattacker med extrem trötthet som följd. Jag har undersökt massa teorier om olika former av allergier. Dammallergisk? Allergisk mot pollen? Hyacinter? Citrusfrukter? Pälsdjur? Gräs? Tejp? Målarfärg? Hudkräm? Dansbandsmusik? Trycksvärta? Kontanter? Benskörhet?

Pollen ÄR jag känslig mot men det är underligt när allergin sätter igång i oktober…

Ganska nyligen var jag hos läkaren och efter ett par tester konstaterade han att jag INTE har någon obskyr näringsbrist och att jag INTE är allergisk mot kvalster. Konstigt? Något måste det ju vara!

Nu har jag varit sjuk ett par veckor och således inte heller varit på gymmet. Tadaa! Inga som helst nysattacker… Allergisk mot träning?

Detta kan ju då bero på 4 saker.

  1. Tränar för hårt
  2. Äter för dåligt
  3. Vilar för lite
  4. En kombination av ovanstående

Nu är jag frisk igen efter min period av halsont och feber och jag får väl gå till gymmet och testa om jag blir nysig och trött igen… Förmodligen är det alternativ nummer 4 som stämmer bäst. När jag hade min personliga tränare på gymmet sa hon flertalet gånger till mig att jag måste äta mer och få i mig mer energi. Men, förmodligen är det alternativ nummer 4 som stämmer bäst. Vad säger man? Skrämmande och tragiskt!

Share This:

Kategorier
Blogg för rehabilitering

Genvägar i rehabiliteringen?

Har funderat länge nu på vilka genvägar man kan finna i rehabiliteringen efter en hjärnskada. Vad har jag kommit fram till? Det finns antagligen INGA genvägar till en snabbare rehabilitering. Hur tjatigt och frustrerande, jobbigt och smärtsamt det än kan vara så är det bara att ta en stor tugga av det halvsura äpplet. Jag tänker ibland att jag gärna vill kunna hålla i en espressokopp som vanligt folk. Tror jag mer eller mindre kan ge upp att försöka hålla i det lilla, lilla örat med min högerhand utan jag får helt enkelt börja dricka med vänster hand.

I detta fallet kan vi enkelt konstatera att det antagligen kommer att infatta smärta. Espresso dricks ofta varmt. Jag kan ju givetvis öva med vatten men det är fegt. Vill jag kunna dricka med vänster hand är det ju det jag får öva på.

Har bestämt mig (igen) för att börja använda vänster arm och hand mer. Skall försöka tänka på att jag inte FÅR använda höger hand. Det finns en rehabiliteringsmetod som går ut på att man mer eller mindre tejpar undan den duktiga handen så man tvingas använda ”fel”. Att sätta en grytvante på den bäst fungerande handen kan man också göra. Denna metoden infattar kanske mindre smärta men mer frustration. Faktum är att jag har haft för lite frustration i mitt liv den sista tiden så; nu kör vi!


Share This:

Kategorier
Blogg för rehabilitering

Ett år går så fort

Idag fyller min son 1 år. Känns konstigt för tiden bara rusar förbi. Man får passa sig så att man inte bara flyter med. Då går dagarna om möjligt ÄNNU fortare. Det är intressant att se vad mitt lilla barn har lärt sig på ett år. Utvecklats från en grönsak till något väldigt levande. Själv var jag en grönsak för några år sedan. Man måste ju undra hur långt i min utveckling jag hade kommit om jag varit lika idog som min son.

Tänker jag SÅ känner jag mig genast lite lat. Det borde jag inte göra för jag har inte varit jättelat. Man kan tänka så här. Ett barn som åldras från 0 till 1 år har ju blivit ofantligt mycket äldre. Om man tar det i beräkning så har han inte lärt sig speciellt mycket. Att lära sig säga lite ljud och att kunna gå är väl inte så märkvärdigt om man dessutom inser att det faktiskt tagit HELA livet att lära sig. Att allting dessutom är nytt och spännande får man också väga in. Jag får ju träna på saker jag redan lärt mig en gång.

Personligen har jag det senaste året åldrats från 32 till 33 år. Jag har alltså i runda slängar blivit 3% äldre.  Jag skulle ju gissa på att jag blivit MINST 3% ”friskare”. Iallafall om man räknar in både kropp och psyke och själ.

Slutsats:

Jag har utvecklats tillräckligt det senaste året. Jag har åstadkommit vad som kunde förväntas av mig och vad många skulle tycka var rimligt. Min son däremot har inte lärt sig speciellt mycket…

Share This:

Kategorier
Blogg för rehabilitering

Medicin mot (för) hjärnskador

Ibland vill jag att det skall finnas ett piller som hjälper min hjärna att läka. Ett piller som magiskt kan få nervbanorna att söka sig igenom de skadade delarna i hjärnan. Om man tänker sig att för varje dag man äter ett piller så letar sig nervbanorna 0,5 mm längre fram genom djungeln av död hjärna. De gräver gropar och letar sig över rötter och hoppar över kadaver och slingrar sig upp för stammar och kastar sig från gren till gren. Kanske ramlar de ner men nervcellerna låter sig inte stoppas.

Till slut når dom sitt mål och mitt tal börjar plötsligt flyta bättre eller mitt vänstra ben slutar rycka.

Tyvärr finns inte dessa piller och om dom fanns skulle dom säkert vara JÄTTEDYRA…

Share This:

Kategorier
Blogg för rehabilitering

Böj på foten!

Var på gymmet idag och gymmet jag tränar på har en stor sal med speglar runt väggarna. Där inne brukar jag öva på att springa. Idag blev det mest att försöka att observera vad som händer med mitt stackars vänsterben när det skall gå lite fortare.

Förutom att det rycker och beter sig allmänt ohyfsat kunde jag konstatera att jag knappt böjer på fotleden när jag går. Försökte att ”rulla” på foten och sparka ifrån med tårna. Skall försöka få in det i vardagen när jag går omkring. Känns som det behövs om det skall bli en mjuk, naturlig gång som även skall gå att öka i tempo.

Rull, rull!

Share This:

Kategorier
Blogg för rehabilitering

Nu blir det ljusare

Det har gått riktigt fort i år. Som vanligt fast lite snabbare. Antagligen är det delvis pga det milda vädret som har gjort att det fortfarande känns som höst men det är faktiskt så att det vänder nu!

http://www.smhi.se/nyhetsarkiv/snart-vander-det-1.9000 (väldigt snart).

Share This:

Kategorier
Blogg för rehabilitering

Livet rullar på

Återigen har jag kommit in i det gamla vanliga. Vanligt i den bemärkelsen att det är segt att vara förkyld. Visst var det jobbigt att vara förkyld när mitt liv innehöll en rullstol också men ”på den tiden” hade jag inte energi att bry mig om att näsan rann.

Kanske det var jobbigt att näsan rann på den tiden då jag blev torkad i stjärten av sjuksköterskor som var i min ålder men då hade jag också annat att tänka på…

Jag är lite osäker på hur jag kom in på det här. Mest av allt ville jag skriva en statusuppdatering i min rehabilitering. Jag övar på att spela gitarr en del och jag kan väl säga att jag suger. Jag övar på att spela piano och jag kan väl säga att jag suger. Övar på att skriva med penna och jag kan väl säg att, ja ni fattar.

Jag suger på en hel del men det gör inget. Det viktigaste av allt är att jag blir bättre och bättre. T.ex. kan jag numera halta fram som en skadad kamel när jag försöker springa. DET mina vänner är ett framsteg. Snart kommer det förhoppningsvis att fungera ytterligare lite, lite bättre. Jag sätter fortfarande i halsen när jag dricker men numera har jag lärt mig att inte dricka exempelvis glögg då det känns ungefär som att bli hundbiten i lungorna. Mina armar rycker fortfarande i vissa lägen… M.m.

Summa summarum: status är densamma fast ändå inte alls. Bättre.

Share This:

Kategorier
Blogg för rehabilitering

Nu, det är problem.

Jag har ett litet dilemma. Jag har ingen riktig plan med mitt liv. Alltid tidigare har jag haft diverse planer. När jag var riktigt liten skulle jag bli bagare. När jag var 15 skulle jag bli skateboardproffs. När jag var 18 var det musiker som gällde. Snowboard, musik, 3D-animatör, dataspelsutvecklare, mer musik, webdesigner, mer animation… Osv.

Alltid har jag haft något som lockat och hägrat långt där borta. En dag kom in olycka in i bilden och stökade till allting. Sedan dess har min plan med mig själv varit att ”bli bättre”. Nu skulle jag vilja påstå att ”jag är bättre” och då vill jag gärna ha något nytt att sträva efter. Missförstå mig inte nu, jag har en massa bra saker i livet men jag har inga direkta mål vad gäller mig själv. Klart att man alltid kan bli ”ännu bättre” men det får komma krypandes, sakta men säkert, vid sidan om.

Jaja, nu är jag då inne i en fas där jag måste komma på vad jag vill hålla på med. Det kan ofta bli ganska bra när jag väl hittat något jag brinner för men jag måste bara hitta något att brinna för. Får se vad det blir…

Share This:

Kategorier
Blogg för rehabilitering

Har väntat länge nog!

Nu har det gått ett bra tag och jag gissar att dagen är nära. Har väntat länge nog. För ca. 2 veckor sedan svingade jag i min fot i kökströskeln. Det gjorde riktigt ont. Har nu mätt tröskeln och den är exakt 6 mm hög. Skulle vilja påstå att man inte borde slå i sin fot i en såpass ohög tröskel…

Ett par dagar senare svingade jag med full kraft i samma fot i en fåtölj och exakt samma nagel fick ta smällen. Idag när jag drog på mig en strumpa fastnade nageln och lossnade nästan. Så nära så nära.

Kan ju tillägga att nageln just nu sitter på en tå som sitter på min vänstra fot, som sitter på mitt vänstra ben som sitter på min vänstra kroppshalva, som (om jag inte misstar mig) styrs av min högra hjärnhalva. Hur som helst så vet ni som läst lite här på min hemsida att jag har lite problem att styra min kropp och i synnerhet min vänstra kropp. Jag kan nu tillägga att jag även har svårt att styra mina vänstra tånaglar.

Jösses vad snurrigt det blev. Kanske.

Här är i alla fall min teori om NÄR nageln äntligen lossnar från min vänstra kroppshalva.

Skapa en egen nedräknare gratis - Countdown.se

Share This:

Kategorier
Blogg för rehabilitering

Tiden går…

Det var längesedan nu. Tiden rullar på. Jag håller på ungefär som vanligt. Tränar på gym och tar hand om min son. Skillnaden mot förut är att jag inte tvingas tänka så mycket på mina begränsningar. Jag skrev om detta ganska nyligen men nu får jag nog säga att jag är ännu ett steg närmare mina mål. Åtminstone målet om att inte behöva tänka på min förmåga. När man har kommit så långt att man både accepterat sina begränsningar samt att man inte funderar på de begränsningar som finns kvar skulle man kunna säga att man är i hamn.

Man och man. Man = jag. Tycker inte om när folk pratar så här. Vaddå man?

”När man är trött vill man bara sova.”
”När det kliar under foten vill man gärna klia där.”
”Om man tappar bort sin kundvagn vill man bara sluta handla.”
”När man är sugen på något gott kan man äta en kaka.”

Så här håller det på. Tycker det är att förutsätta att alla andra människor är exakt likadana och att ”man”  inte har någon egen unik vilja. När jag handlar vill jag gärna klia mig under foten, sova lite och GÄRNA drömma om en liten, liten kaka.

Ytterligare ett mål jag haft men som jag aldrig uttryckt vare sig i tal eller skrift var att inte längre ha frikort till sjukvården. Just nu har jag inget frikort till sjukvården och det betyder lite förenklat att jag inte är sjuk nog att ständigt behöva springa och uppsöka sjukhus eller vårdcentral.

Med detta vill jag bara säga att jag imorgon skall gå till gymmet och fortsätta traggla och öva mer på att springa. Man vill ju kunna springa!

Share This: