Kategorier
Blogg för rehabilitering

Genvägar i rehabiliteringen?

Har funderat länge nu på vilka genvägar man kan finna i rehabiliteringen efter en hjärnskada. Vad har jag kommit fram till? Det finns antagligen INGA genvägar till en snabbare rehabilitering. Hur tjatigt och frustrerande, jobbigt och smärtsamt det än kan vara så är det bara att ta en stor tugga av det halvsura äpplet. Jag tänker ibland att jag gärna vill kunna hålla i en espressokopp som vanligt folk. Tror jag mer eller mindre kan ge upp att försöka hålla i det lilla, lilla örat med min högerhand utan jag får helt enkelt börja dricka med vänster hand.

I detta fallet kan vi enkelt konstatera att det antagligen kommer att infatta smärta. Espresso dricks ofta varmt. Jag kan ju givetvis öva med vatten men det är fegt. Vill jag kunna dricka med vänster hand är det ju det jag får öva på.

Har bestämt mig (igen) för att börja använda vänster arm och hand mer. Skall försöka tänka på att jag inte FÅR använda höger hand. Det finns en rehabiliteringsmetod som går ut på att man mer eller mindre tejpar undan den duktiga handen så man tvingas använda ”fel”. Att sätta en grytvante på den bäst fungerande handen kan man också göra. Denna metoden infattar kanske mindre smärta men mer frustration. Faktum är att jag har haft för lite frustration i mitt liv den sista tiden så; nu kör vi!


Share This:

Kategorier
Blogg för rehabilitering

Ett år går så fort

Idag fyller min son 1 år. Känns konstigt för tiden bara rusar förbi. Man får passa sig så att man inte bara flyter med. Då går dagarna om möjligt ÄNNU fortare. Det är intressant att se vad mitt lilla barn har lärt sig på ett år. Utvecklats från en grönsak till något väldigt levande. Själv var jag en grönsak för några år sedan. Man måste ju undra hur långt i min utveckling jag hade kommit om jag varit lika idog som min son.

Tänker jag SÅ känner jag mig genast lite lat. Det borde jag inte göra för jag har inte varit jättelat. Man kan tänka så här. Ett barn som åldras från 0 till 1 år har ju blivit ofantligt mycket äldre. Om man tar det i beräkning så har han inte lärt sig speciellt mycket. Att lära sig säga lite ljud och att kunna gå är väl inte så märkvärdigt om man dessutom inser att det faktiskt tagit HELA livet att lära sig. Att allting dessutom är nytt och spännande får man också väga in. Jag får ju träna på saker jag redan lärt mig en gång.

Personligen har jag det senaste året åldrats från 32 till 33 år. Jag har alltså i runda slängar blivit 3% äldre.  Jag skulle ju gissa på att jag blivit MINST 3% ”friskare”. Iallafall om man räknar in både kropp och psyke och själ.

Slutsats:

Jag har utvecklats tillräckligt det senaste året. Jag har åstadkommit vad som kunde förväntas av mig och vad många skulle tycka var rimligt. Min son däremot har inte lärt sig speciellt mycket…

Share This:

Kategorier
Blogg för rehabilitering

Böj på foten!

Var på gymmet idag och gymmet jag tränar på har en stor sal med speglar runt väggarna. Där inne brukar jag öva på att springa. Idag blev det mest att försöka att observera vad som händer med mitt stackars vänsterben när det skall gå lite fortare.

Förutom att det rycker och beter sig allmänt ohyfsat kunde jag konstatera att jag knappt böjer på fotleden när jag går. Försökte att ”rulla” på foten och sparka ifrån med tårna. Skall försöka få in det i vardagen när jag går omkring. Känns som det behövs om det skall bli en mjuk, naturlig gång som även skall gå att öka i tempo.

Rull, rull!

Share This:

Kategorier
Blogg för rehabilitering

Livet rullar på

Återigen har jag kommit in i det gamla vanliga. Vanligt i den bemärkelsen att det är segt att vara förkyld. Visst var det jobbigt att vara förkyld när mitt liv innehöll en rullstol också men ”på den tiden” hade jag inte energi att bry mig om att näsan rann.

Kanske det var jobbigt att näsan rann på den tiden då jag blev torkad i stjärten av sjuksköterskor som var i min ålder men hade jag också annat att tänka på…

Jag är lite osäker på hur jag kom in på det här. Mest av allt ville jag skriva en statusuppdatering i min rehabilitering. Jag övar på att spela gitarr en del och jag kan väl säga att jag suger. Jag övar på att spela piano och jag kan väl säga att jag suger. Övar på att skriva med penna och jag kan väl säg att, ja ni fattar.

Jag suger på en hel del men det gör inget. Det viktigaste av allt är att jag blir bättre och bättre. T.ex. kan jag numera halta fram som en skadad kamel när jag försöker springa. DET mina vänner är ett framsteg. Snart kommer det förhoppningsvis att fungera ytterligare lite, lite bättre. Jag sätter fortfarande i halsen när jag dricker men numera har jag lärt mig att inte dricka exempelvis glögg då det känns ungefär som att bli hundbiten i lungorna. Mina armar rycker fortfarande i vissa lägen… M.m.

Summa summarum: status är densamma fast ändå inte alls. Bättre.

Share This:

Kategorier
Blogg för rehabilitering

Nu, det är problem.

Jag har ett litet dilemma. Jag har ingen riktig plan med mitt liv. Alltid tidigare har jag haft diverse planer. När jag var riktigt liten skulle jag bli bagare. När jag var 15 skulle jag bli skateboardproffs. När jag var 18 var det musiker som gällde. Snowboard, musik, 3D-animatör, dataspelsutvecklare, mer musik, webdesigner, mer animation… Osv.

Alltid har jag haft något som lockat och hägrat långt där borta. En dag kom in olycka in i bilden och stökade till allting. Sedan dess har min plan med mig själv varit att ”bli bättre”. Nu skulle jag vilja påstå att ”jag är bättre” och då vill jag gärna ha något nytt att sträva efter. Missförstå mig inte nu, jag har en massa bra saker i livet men jag har inga direkta mål vad gäller mig själv. Klart att man alltid kan bli ”ännu bättre” men det får komma krypandes, sakta men säkert, vid sidan om.

Jaja, nu är jag då inne i en fas där jag måste komma på vad jag vill hålla på med. Det kan ofta bli ganska bra när jag väl hittat något jag brinner för men jag måste bara hitta något att brinna för. Får se vad det blir…

Share This:

Kategorier
Blogg för rehabilitering

Tiden går…

Det var längesedan nu. Tiden rullar på. Jag håller på ungefär som vanligt. Tränar på gym och tar hand om min son. Skillnaden mot förut är att jag inte tvingas tänka så mycket på mina begränsningar. Jag skrev om detta ganska nyligen men nu får jag nog säga att jag är ännu ett steg närmare mina mål. Åtminstone målet om att inte behöva tänka på min förmåga. När man har kommit så långt att man både accepterat sina begränsningar samt att man inte funderar på de begränsningar som finns kvar skulle man kunna säga att man är i hamn.

Man och man. Man = jag. Tycker inte om när folk pratar så här. Vaddå man?

”När man är trött vill man bara sova.”
”När det kliar under foten vill man gärna klia där.”
”Om man tappar bort sin kundvagn vill man bara sluta handla.”
”När man är sugen på något gott kan man äta en kaka.”

Så här håller det på. Tycker det är att förutsätta att alla andra människor är exakt likadana och att ”man”  inte har någon egen unik vilja. När jag handlar vill jag gärna klia mig under foten, sova lite och GÄRNA drömma om en liten, liten kaka.

Ytterligare ett mål jag haft men som jag aldrig uttryckt vare sig i tal eller skrift var att inte längre ha frikort till sjukvården. Just nu har jag inget frikort till sjukvården och det betyder lite förenklat att jag inte är sjuk nog att ständigt behöva springa och uppsöka sjukhus eller vårdcentral.

Med detta vill jag bara säga att jag imorgon skall gå till gymmet och fortsätta traggla och öva mer på att springa. Man vill ju kunna springa!

Share This:

Kategorier
Blogg för rehabilitering

Tips på tvprogram

Svt sänder just nu ett intressant program om 4 ryggmärgsskadade personer. Det är ingen av dom som drabbats av några hjärnskador men jag känner igen mig i många bitar ändå.

En andra chans – Vet inte hur länge det ligger uppe på svtPlay så skynda er om ni vill se…

Share This:

Kategorier
Blogg för rehabilitering

6 månader av övning

Idag är det min sons halvårsdag. Ja, tiden går! Dagarna rullar på. Ibland kan jag fundera lite på ett barns utveckling jämfört med min egen. Det känns ibland som att han har lärt sig mer på 6 månader än vad jag lärt mig på 3 år. Det kanske inte stämmer och OM det stämmer så beror det nog mycket på att han över dygnet runt (när han inte äter eller sover). Just nu är det krypträning och jävlar vad han övar! Han kryper tills han är helt röd om knäna och till slut måste man tvinga honom att ta en paus när han blir arg, sur och ganska vansinnig över att det inte går så bra som han vill.

Om vi då tar detta med att jag gärna vill kunna springa så kan jag utan att ljuga säga att jag kanske övar 1/100 så mycket som han. Inte så konstigt att det tar lite tid för mig…

Share This:

Kategorier
Blogg för rehabilitering

Träning på gymmet…

Var igår på gymmet. Av olika anledningar har jag inte varit där på ett tag. Jag har dessutom slarvat med maten. Detta resulterar i att jag blir trött och slö. Det kan verka vara ett lyxproblem men jag har dessutom gått ner några kilon. Nu är det slut på detta. Äter mycket smör i gröten på morgonen och försöker få i mig så mera mat. Min fru får ofta påminna mig att äta;-)

Tänkte att det var ett par veckor sedan jag var på gymnastiksalen men jag frågade och det var mer än ett par veckor sedan. 17 juni. Tiden går visst rätt fort!

Man kan ju känna att det bär emot att betala 100 kr om man bara vill gymma en gång men om man då och då låter det gå ”ett par veckor” mellan gångerna så kostar det ju helt plötsligt 495 kr för ett engångspass. Återigen konstaterade jag att ha sådana här abonnemang och prenumerationer på autogiro är en helt lysande affärsstrategi. Man tänker inte på avgiften och det bara rullar på. Kanske betalar man också för att ha möjligheten att träna.

Jajaja. Nu är det ordning på torpet igen dock. Kroppen behöver dessutom sådana här pauser. Kroppen och sinnet.

Share This:

Kategorier
Blogg för rehabilitering

Orka?

Just nu har jag ingen energi över för att blogga. Jag jobbar med min rehabilitering och tränar på men jag har inte haft någon lust att skriva. Så, tro inte att jag bara latar mig för att jag inte skriver här…

Share This: